Posts Tagged ‘willy vlautin’

Släpp in ljuset

torsdag, november 3rd, 2011

the-motel-life

Om några timmar ska jag möta upp min gode vän Matt på Pet Sounds Bar för en whisky innan vi går vidare till Debaser Slussen för att se författaren Willy Vlautin uppträda med sitt band Richmond Fontaine. Senast de var i Sverige intervjuade jag Vlautin för Barstol. En intervju han vänligt nog skänkte hela sin kväll.

Till våren kommer en filmatisering av Vlautins bok The Motel Life med bland annat Emile Hirsch, Kris Kristofferson och Dakota Fanning i rollistan.

Kom ner till Slussen i kväll och häng med oss och lyssna på den allra finaste americanan och släpp in Vlautins flackande ljus i höstmörkret.

“Att fortsätta, att få det att räcka lite längre, det är allt”

tisdag, februari 16th, 2010

vlautin

wild-horses

2878154116_bf7fefaaa9

- Det här är inte slutet på samtalet, vi hörs på mejlen, sa han och jag och Matt stapplade ut i vinternatten och tog oss till Snotty och för att smälta kvällen med en öl.

Sällan har jag träffat en lika prestigelös författare som Willy Vlautin och hade det inte varit för att de andra bandmedlemmarna i Richmond Fontaine tröttnat på att deras sångare satt och snackade strunt och krävt hjälp att packa vanen för vidare färd till Göteborg hade vi förmodligen fortsatt diskutera The Wire, vänskapen med George Pelecanos, Cormac McCarthys Blood Meredian, William Kennedys Albanysvit och Hollywoods krav och måsten natten lång.

Det var ett av de där samtalen som inte ville ta slut och hela tiden hittade nya vägar och snår att nysta in sig i och jävlar i mig om det inte låg en förtrollad hex i luften.

Intervjun landar på en Barstol alldeles i närheten om en vecka och innan dess gör ni rätt i att beställa och läsa Northline, kolla på filmen Frozen River (som ni laddar ner här och som har allt och inget att göra med Willy Vlautin) och förkovra er i Richmond Fontaines musik och i synnerhet skivan The Fitzgerald.

Vi brukade tycka att motorvägen lät som en flod

lördag, februari 13th, 2010

n329055

“All modern American literature comes from one book by Mark Twain called ‘Huckleberry Finn.’ All American writing comes from that. There was nothing before. There has been nothing as good since.” Ernest Hemingway, The Green Hills of Africa (1934)

Hemingway kunde naturligtvis inte ana att hans ord fortfarande skulle ha bäring åttio år senare. Den amerikanska författaren tillika countrysångaren Willy Vlautin faller väl in i den fåra Mark Twain plöjde upp när han skickade Huck Finn nerför Mississippifloden på en flotte.

Byt ut negerslaven Jim mot en tävlingshäst och floden mot motorvägen och du förstår var det bär.

I Lean on Pete möter vi en rotlös femtonårig pojke som lämnas vind för våg av sin pappa medan denne jagar kvinnor och festar och knegar och till slut tar en flygresa genom ett fönster och vidare till de sälla jaktmarkerna. Pojken, som redan hunnit skaffa sig ett sommarjobb vid galoppbanan, tar den logiska konsekvensen av detta och flyttar in i ett stall och blir bästis med en häst.

När hästen sedan hotas av slakt ger de sig ut på rymmen.

Problemet är att man aldrig riktigt får grepp om pojken. Rör det sig om en ovanligt vilsen tonåring eller är han också smått rubbad? Och är den osäkerheten ett medvetet drag eller har vi att göra med bristfällig gestaltning?

Om det bitvis ställer till det för läsupplevelsen är galleriet av allsköns kufar som passerar revy desto rikare. Det är i möten, som de med med en man på väg till sin döende bror, en ung flicka på rymmen och en alkoholiserad kusk, som berättelsen tar liv och Vlautin visar att han är en mästare på att med få ord skapa mångfacetterade karaktärer.

Önskvärt hade varit att även pojken fått lite mer kött på benen och att boken gått en extra vända genom redigeringen, för här och var saknas det ord och på sina ställen brister den inre logiken. Hela hästgrejen, där hästen får spegla både pojkens egen utsatthet och saknaden efter pappan, är också mer än lovligt krystad och det hände att jag kom på mig själv med att önska livet ur kraken.

Trots dessa invändningar är Lean on Pete en läsvärd bok. Är du ny inför Vlautin är det inte här du ska börja, men om du läst hans tidigare böcker Northline och The Motel Life och fick mersmak har du några väl värda timmar framför dig på ruffiga bakgator och nedgångna diners.

Lean on Pete

måndag, februari 8th, 2010

dsc01457

Går det att uppskatta en bok om en femtonårig kille som är lite lagom avvikande och blir bästis med en häst och ger sig ut på rymmen med nämnda häst om man är över arton år? Betänk då även att boken är skriven av en countrysångare.

Allt talar emot det. Ändå har jag precis hämtat Willy Vlautins i dagarna utkomna tredje bok Leon on Pete på posten. För är det någon som kan närma sig det hutlöst sentimentala med både skärpa och närhet är det Vlautin. Just för att hans böcker saknar tillstymmelse till någon som helst smartness. De är i stället rakt igenom hjärta på ett avskalat och lågmält sätt som få författare skulle ro hem utan att förvandla hela soppan till patetik.

“The character of Allison Johnson, and the wounded-but-still-walking people she encounters on her journey, will stay with me for a long time. Vlautin has written the American novel I’ve been hoping to find.” George Pelecanos om Vlautins förra bok Northline.

Huruvida han lyckas upprepa bedriften får jag anledning att återkomma till inom några dagar. Och ni, Willy Vlautin sjunger som sagt även i countrybandet Richmond Fontaine som spelar på Bonden, Bondegatan 1, nästa måndag. Biljett köper man på plats för 80 kr och insläppet öppnar kl. 19. Räkna med att det kommer vara tjockt med manliga medelålders journalister och före detta skivaffärsbiträden. Vilket inte på något sätt ska avskräcka er. Ses där!

Övriga två böcker i paketet då? Well, utan att ha läst den vågar jag nog tillstå att Dead Boys av Los Angeles författaren Richard Lange är den typ av bok jag allt som oftast läser. Det vill säga en bok om män i min egen ålder som gillar att dricka öl och göra dumheter och är på kant med tillvaron i största allmänhet. Förhoppningsvis är den bra.

“Funny, tough and tragic, with earned humanity, street style, and a shooter’s eye for detail . . . a story collection to savor. Mr. Lange has talent to burn.” George Pelecanos om Dead Boys.

Svinalängorna av Susana Alakoski är en del i mitt projekt att läsa fler svenska böcker. Jag skulle ljuga om jag påstod att jag kommer öppna den med någon vidare entusiasm men jag hoppas på att bli positivt överraskad.

George Pelecanos har ännu inte uttalat sig om Svinalängorna men jag lovar att återkomma när det händer.

Saker att göra på Söder en solig höstdag

onsdag, september 23rd, 2009

Ja, det finns ju egentligen bara ett svar på det: stanna i sängen.

Jag är ledig i dag och förutom några timmars skrivande i eftermiddag och tvättsortering har jag absolut ingenting på schemat.

- Ska du inte ut och ta en promenad i solen? frågade Matt på chatten.
- Inte en chans, här ska slöas big time.
Sedan fortsatte vi chatta om sånt som ockuperar den typiska 35-åriga mannens medvetande. Ni vet, Willy Vlautins skrivande, Richmond Fontaine och vem av systrarna i Taxi Taxi! som är mest liggbar.

Jag kunde se Matt framför mig, hur han satt nedsjunken i stolen på sitt kontor med en bister min och såg upptagen ut. Och chattade.

- Jag kan inte bestämma mig, de ser ju likadana ut de där två.

I kväll funderar jag på att gå på Gösta Berglings Sagas releasefest på Malmen. Jag vill bli flirtad med och kanske hångla. Det känns som om det var flera veckor sedan.

- Jag vill också få en halsduk av någon som läser min blogg, skrev Matt.
- Well, du kan ju alltid be Mister Secret sticka en.

Summer in Siam

fredag, augusti 21st, 2009

”Jag läste det där självömkande inlägget på din blogg. Det var bland det sämsta du någonsin skrivit.” De fina orden kom från min kära mor över telefon.

Jahaja, tanten tycker att jag buhuar mig. Det var inte tanken. Och hon borde känna sin son bättre än så. Efter att jag läst igenom inlägget en gång till kan jag emellertid se vad hon menar. Eller rättare sagt, förstå hur hon uppfattade det. Tur nog verkar det inte som om någon annan läste det som satan läser Bibeln.

Klockan är 01.57 och jag lyssnar på Willy Vlautin som sjunger om att lyssna på Summer in Siam med The Pogues. Jag var ute och tog några öl med min gamla bandkollega Fredrik tidigare i kväll. Han bor i Norrköping och vi ses bara någon gång om året. Han är en av dem som försvann vid 25 och nu har fru, två barn och villa. Inte illa. Jag tror att han ser på mitt liv som från andra sidan ån. Och det är väl så jag ser på hans också när han talar om grillkvällar och lådvin i villaidyllen.

Vi tog en sväng förbi Nada där jag avsåg att flirta med en tjej som skulle spela skivor. Hon var inte på plats. I stället stod det någon preppylirare och spisade indie uppe i båset. Snopet.

Vi träffade Eric på Snotty. Han uppdaterade mig på hur det är på gamla kneget. Det är en dubbel känsla det där. Jag gillar ju Eric och Aaron och många av mina gamla kolleger och önskar dem all lycka. Samtidigt finns det en del av mig som inte vill att det ska gå för bra, som känner ett litet agg. Så är det.

Med sin klaraste röst

torsdag, juli 16th, 2009

5reasons-willy-vlautin
Jag har en hemlighet. En grej jag skäms lite över. Att jag skriver det här på natten gör det lättare att tala om det. Som om det kommer stanna mellan dig och mig.

Jag sover med böcker. Yes, precis så. Jag har alltid tre-fyra böcker i sängen som sovsällskap. Det behöver inte ens röra sig om böcker jag för tillfället läser. Oftast är det inte det. Den långa färden ligger på golvet, under läslampan. Den har inte nått sängstatus ännu. Vid min sida har jag i stället Du är ingen främling här, Kärlekens brutala språk och The art of column writing. Det enda som egentligen saknas är en bok av Willy Vlautin eller Tobias Wolff. Att somna med deras böcker intill sig är som att somna med Waylon Jennings i hörlurarna. Ni vet, en avskalad trygg röst som berättar sanningen och långsamt leder dig rätt in i drömmarna.

När jag bodde ihop med min tidigare tjej kunde jag inte ha böcker i sängen. Det blev för trångt. I stället hade jag två staplar vid sidan om sängen så att jag kunde se dem innan jag släckte och de var det första - well, det andra - jag såg när jag vaknade. För henne var det bara en hög med böcker. Som var i vägen. För mig var det en rustning. De ingav, och inger, en känsla av trygghet. Någonting bestående. Någonting att luta sig emot.

När jag kommer hem full. När jag snackat för mycket och alldeles för högljutt och varit fånig. När jag slås av insikten att jag inte har en aning om vad jag kommer knega med om tre veckor. När jag tittar mig i spegeln och ser en 34-årig kille med en clownsjäl som alltför ofta lyckas fucka upp det när det verkligen gäller. Då finns Willy Vlautin, Raymond Carver och Tobias Wolff där, och de talar till mig med sin klaraste röst.

Skärp dig, säger de.