Skräpclownen

Under den underbara inverkan av de smärtstillande medel som cirkulerade i mig kände jag mig i min järngallersäng som en ballongfarare, vilken tyngdlöst glider fram genom molnbergen som tornar upp sig runtomkring honom. Emellanåt delade sig de böljande skynkena, och jag blickade ut mot de indigofärgade vidderna och ner på marken där jag anade jorden, ohjälpligt tilltrasslad och svart. Men därovan på himlavalvet var stjärnorna, små, små guldprickar, strödda i ödsligheten.

W.G. Sebalds Saturnus ringar tar sin början i en sjuksäng varifrån berättarjaget minns en vandring han företagit sig genom det engelska grevskapet Suffolk. Det är ingen roman av klassiskt snitt utan snarare en stilla meditation över tillvaron speglad i de platser han besökt och de vindlande associationer de väckte, då eller i minnet.

Det tog mig tre sittningar utspridda över våren och försommaren att ta mig igenom Saturnus ringar. Det är ingen bok man hastar igenom eller läser lite småtrött innan man nannar in för natten, utan en väv att granska när skärpan är som högst och gärna i sällskap av ett glas vin.

Så detta, tänker man medan man långsamt går runt, är den konst som framställer historien. Den grundar sig på en förfalskning av perspektivet. Vi, de överlevande, ser allting uppifrån, ser allting samtidigt och vet ändå inte hur det var.

Sebald blickar tillbaka på den mänskliga världen som vore han ensam kvar efter en katastrof och tvungen att beskriva den i all sin skönhet och inneboende ondska. Inte från ett elfenbenstorn utan nere i diket, utmed vägarna och med svartvita bilder som komplement till prosan. Krig, kolonialism och sidenindustrin avhandlas, allt med samma melankoliska och stundtals drömlika handlag.

Saturnus ringar är på många sätt en höst och sensommarbok, att läsa dagar då allt som hör sommaren till har återförts till förråd och sorterats undan och löven fått färg, inför eller möjligtvis efter långa promenader. Den lämnar efter sig en viss tyngd över bröstet men har du någonting där innanför kommer du också slås av den bländande silkesväv på vilken Sebalds finstilta hantverk vilar.

Ett mästerverk.

Jag är dessvärre en alltigenom opraktisk människa som sitter fast i ett evigt grunnande. Allesammans är vi livsodugliga fantaster, barnen likväl som jag. It seems to me sometimes that we never got used to being on this earth and life is just one great, ongoing incomprehensible blunder.