Få saker gör mig lika förbannad som dåligt översatta böcker. Särskilt så när favoritförfattare drabbas.
I dagarna har Blodets Meridian (Blood Meridian) kommit ut i svensk översättning av Ulf Gyllenhak. Redan när jag hörde talas om det drog jag efter andan. Bland läsare av Dennis Lehane är det ett välkänt faktum att Gyllenhaks översättningar lider brister som stundom tangerar det oläsbara (Ett land i gryningen, En drink före kriget). Tyvärr räcker det med några få sidor för att konstatera att även Blodets meridian lämnar mycket kvar att önska.
The kid stepped past them into the room and turned and kicked the man in the face. Toadvine held his head back by the hair.
Kick him, he called. Aw, kick him, honey.Gyllenhaks översättning:
Ynglingen klev förbi dem in i rummet och vände sig om och sparkade mannen i ansiktet. Toadvine ryckte tag i håret och slet huvudet bakåt.
Sparka han, ropade han. Ja, för fan, sparka han.
Exemplen är många. Det är klumpigt, ibland rent felaktigt och ofta i avsaknad av de nyanser originalet förmedlar.
Visst, Cormac McCarthys vindlande prosa är en utmaning, men när Ulf Eriksson i en recension för SVD kallar Gyllenhaks översättning heroisk drar han ett löjets skimmer över inte bara sig själv och den redaktion där han arbetar utan hela sitt skrå. Jag vet inte hur många gånger Gyllenhak och Eriksson delat en flaska rödtjut under litterära aftnar men det luktar nepotism lång väg.
Varför Gyllenhak från början tilldelats McCarthy är i sig något av ett mysterium, särskilt som Vägen (The Road) bjöd på en synnerligen kompetent översättning av Thomas Preis. Varför fick inte han fortsätta? När Jonas Axelsson, litterär chef på Albert Bonniers förlag, kallar Cormac McCarthys prosa den tyngsta i världen kan man fråga sig varför han inte ger den svenska utgåvan möjlighet att leva upp till det.
Skärpning. För fan.
