- Nej. Jag blir aldrig bakis, sa nattens nattliga sällskap medan hon klädde på sig.
Jag låg där under en hög av täcke och lakan och försökte känna efter om hela kroppen fanns kvar eller om jag möjligtvis kunde ha förlorat någon betydande del på Marie Laveau eller utmed Hornsgatan.
Efter två veckors renlevnad kände jag att det var dags att utsätta kroppen för en prövning och trots att det blev en eller två öl mer än planerat gick det alldeles utmärkt.
Allt började på Morfar Ginko där min gamla vän Ola firade födelsedag och hade utställning med bilder från sin alldeles egna hårsalong Sure Baby Yes. Tårta och jack och cola och sedan vidare i natten.
Marie Laveau serverade Orgel och Trummor och Ebbot från The soundtrack of our lives och det var knökfullt och varmt och mängder av gamla vänner och ansikten som sällan skådas ute i vimlet dessa dagar.
Det var hej och omfamningar och handskak mest hela tiden och plötsligt upptäckte jag att jag var jättefull och att det var dags att bege sig hemåt genom snöslaskiga gator och det var väl ungefär då som jag kom på att det vore trevligt med sällskap och drog iväg ett sent om natten sms.
Vi möttes upp på Folkungagatan och gick hem till mig och hängde i soffan och lät natten ta över och somnade sent och väcktes tidigt av ett telefonsamtal från mitt jobb och nej, sa hon. Jag blir aldrig bakis.