För tjugo år sedan var det fortfarande alldeles för kontroversiellt med kärlek mellan två kvinnor för att skriva om det på baksidan av en bok, oavsett vad innehållet tydligt visade. På omslagstexten till Tove Janssons Rent spel står det därför att läsa att det är en vänskapsroman, med glada berättelser om två kvinnor som delar ett liv av arbete, fröjd och förskräckelser. Ingenting kunde vara mer missvisande. Visst kretsar boken kring två kvinnor, Tove Jansson själv och hennes livskamrat Tuulikki Pietilä, men det är ingen vänskapsroman utan en kärlekshistoria.

I en rad noveller bjuds korta inblickar i deras vardag. Varken de är på resande fot, i en stuga på en ö i den finska skärgården eller i huset där de bor i varsin ateljévåning, förbundna av en loftgång. Berättandet är inte lika fokuserat som i Sommarboken och ibland blir det skissartat eller slutar abrupt precis där man vill läsa vidare och veta mer. Som när den självupptagne och åldrande konstnären Wladyslaw kommer på besök.
Ur djupet av sin trötthet som inte längre orkade följa med nämnde hon att han säkert hade varit mycket vacker.
Han svarade allvarligt: Mycket. Jag var så vacker att de stannade på gatan och vände sig om efter mig och jag hörde dem säga: Är det möjligt!
Wladyslaw har jag träffat många gånger, du också, han är den som inte slutar prata annat än för att hämta luft och aldrig visar genuint intresse för något annat än sig själv. Den som har svaret på allt och kunskap om inget.
Wladyslaw fortsatte att gå, fram och tillbaka. Slutligen sa han: Ni vet ingenting, ni är knappt sjuttio, ni har ingenting lärt er. Jag är nittiotvå, säger det er någonting?
Han är bara en av många excentriska personer, av det slag som kom att bli Tove Janssons signum, man flyktigt får stifta bekantskap med. Mari och Jonna, eller Tove och Tuulikki, är de enda konstanta. Vilket egentligen är alldeles tillräckligt. Trots det kan jag inte låta bli att önska att en del noveller fått fortsätta en aning längre, bara för att få förmånen att stanna kvar i dem ytterligare en stund och stifta närmare bekantskap med personerna däri. Den typen av geni besatt Tove och den typen av möjligheter lät hon stanna vid skisser. Om än så fina.

I motsatts till vad omslagstexten säger är det inte heller en alltigenom munter historia, utan den rymmer en relations alla nyanser med svartsjuka, missunnsamhet och den typ av irritation man bara kan känna inför sina nära utan att ömheten förtas.
Det var obegripligt att Jonna som kunde vara så kyligt avståndstagande till omvärlden nu plötsligt direkt daddade en person som enligt Maris åsikt inte ägde ett uns av vanlig civiliserad vänlighet för att inte tala om charm.
…
En dag upptäckte Mari att Jonna hade börjat ge Mirja vitaminer, nätt upplagda i en liten burk på arbetsbordet.
Jag ser, yttrade Mari, jag ser att du sköter väldigt bra om din Dotters hälsa. Och du har lagt dem i min burk.
Inte alls, det är bara en likadan burk. Du fick dina i morse. Var inte barnslig.
Och Mari gick rakt ut och stängde dörren mycket sakta bakom sig, därefter infann hon sig inte till kaffedrickandet.
Det var en sorglig tid.
Tyvärr går det inte att komma över Rent spel annat än på second hand eller bibliotek, vilket Albert Bonniers Förlag borde ta tag i. Det är god tid för Tove Janssons produktion, post Mumindalen, att åter göras tillgänglig. Gärna i tilltalande förpackning.









