Morgonen var totalt ovärdig. En planerad lunch med mamma fick ställas in till följd av att jag låg begraven under en formlös hög av täcke och lakan. Det var egentligen inte mängden öl utan snarare det faktum att jag under rådande hälsotrend stoppat i mig alldeles för lite mat som orsakade denna morgon i det dunkande huvudets tecken. Det är i alla fall vad jag intalar mig.
Vad som skulle bli två öl med Matt förvandlades till en helkväll när en annan polare hörde av sig och behövde moraliskt stöd.
Snotty – Nada – Tiffanys – Indigo – Carmen – Malmen – Nada igen – så såg kvällen ut. Sista timmen övergav jag emellertid öl till förmån för ramlösa. Så här i efterhand kan man ju konstatera att det beslutet borde ha tagits ytterligare någon timme tidigare.
Att möta den tidiga natten med finöl och levande jazz på Malmen är däremot enbart att rekommendera. Det gav en passande inramning för ett samtal om vikten av att inte veta och Cormac McCarthy.
Efter att Matte, som var sist kvar av gänget, traskat hem drog jag vidare till Nada och tog den där ramlösan och snackade med den där blonda tjejen som har börjat jobba i baren. Det var en bra avrundning på kvällen. Men morgonen som sagt, den var en katastrof av episka proportioner med kräk, frossa och bakfylleångest.
Ett projekt är påbörjat. Jag har satt deadline om två veckor. Snabbt och effektivt ska det gå. Förbannat kul är det ska ni veta.