Det dröjde innan jag förstod vad som hänt. Bomb sprängd i Oslo, läste jag. Stor materiel förödelse, men få skadade. Tur att klåparen till bombare lyckades pricka in både semestertid och arbetsdagens slut, tänkte jag, gick och tränade och ägnade i ärlighetens namn inte händelsen någon vidare tanke.
Först senare på kvällen, då jag återigen gjorde en mediavända, drabbades jag av vetskapen om detta hemska som skett i vårt grannland. Ett tiotal döda talades det om, en siffra som morgonen efter var uppe i åttio och nu ligger över nittio och fortfarande stiger.
Islamistiska terrorister tjattrades det till en början om, både från ledande sverigedemokrater och så kallade experter. Och handen på hjärtat, det var även min första tanke. Trots att det bevisligen grundar sig på fördomar och enbart fördomar. Men jag vädrade inte min okunskap, det första man kommer att tänka på är sällan det klokaste. Det är ju där, i ryggmärgen och det slentrianmässiga tänket vanföreställningarna gror.
Alla är emellertid inte lika nogräknade.
Någon som vågar sig på en gissning vem som ligger bakom bomberna i Norge, twittrade sd:s Kent Ekeroth och fortsatte: Nej, jag kommer inte kalla er islamofober.
Om terrordåden visat sig vara utförda av extrema islamister hade sd:s propagandamaskin rosslat igång på högvarv. Nu är det märkligt tyst. Efter ett fuktat finger i luften är det huvudet i sanden. Sd vilar ju på samma ideologiska grund som Anders Behring Breivik hämtade sin näring från, den djupt konservativa och främlingsfientliga. Det är i den myllan Behrin Breiviks hat fick utrymme att gro för att slutligen slå över i något annat, ännu värre.
Detta hemska som har hänt må vara en extrem handling utförd av en enskild galning, men blundar vi för de omkringliggande strukturerna lämnar vi utrymme för att det sker igen. Det vi kan göra för att hedra offren, mer än att tända ljus, är att aktivt ta ställning. Inte ge utrymme åt trångsynthet i tevesoffan eller på jobbet. Hör du en mindre nogräknad kommentar, fråga vad personen menar, be den utveckla sitt resonemang och ge tid för detta. Ibland är det allt som krävs för att punktera okunskap. Ibland krävs det mer. Men vad vi än gör kan vi inte fega ur eller backa av bekvämlighet. Ta diskussionen. Alltid. Om inte annat för att hedra de ungdomar som dog i Norge, vars enda brott var att de engagerade sig och tog ställning.
