Jaha, nedanför den obäddade sängen står ett halvt glas mjölk. Och där i fönstret ett intorkat glas proviva och en halvt urdrucken kaffekopp. Ute i hallen ligger plastfördraget till ett paket cigaretter och ett tillskrynklat kvitto bland allt indraget grus. Soffan bär spår vars ursprung jag är medskyldig till och på bordet står en ölburk med fimpar.
Hej, skrev hon i ett sms lagom till att jag skulle släcka lampan för natten och försöka sova bort förkylningen.
Hej hej, svarade jag.
En timme senare kom hon förbi och allt var som det brukade vara för någon månad sedan förutom att jag var nykter. Vi satt i varsitt hörn av soffan och pratade tills jag sträckte ut mina armar och drog henne till mig och vi somnade där och i sömnen höll jag hennes huvud mot mitt bröst.
På morgonen hade vi flyttat in till sängen utan att jag kunde minnas hur och det drog kallt från fönstret och vi uppdaterade oss på vad som varit sedan sist och det var inte allt jag hörde som jag nickade gillande till.
Men vad gör det.
Ett tillfälligt återfall i armar bara. Inte mer än så. Av någon som gärna klappar en lite försiktigt på kinden med ena handen och stökar till lägenheten med den andra.
Hej o hå.
