Trodde Klas Östergren att det sextio och sjuttiotal han beskriver i Gentlemen var en särdeles ond tid, i så fall var han en lurad ung man. Ondskan och förvirringen består, det är bara scenen som långsamt förflyttas och förändras.
Länge stod jag emot Östergren. Ännu lite längre kvarnstenen Gentlemen. Jag ville inte tycka om honom och jag ville framför allt inte tycka om Gentlemen. Det gjorde jag givetvis. Det är ju så med klassiker, de är ofta säkra kort.
Att bära med sig från boken är inte i första hand samtidsanalysen utan beskrivningen av det Stockholm, av det Söder, där den till stor del utspelar sig och som jag känner så väl till minsta gatsten. Det är något skimrande att läsa välskriven litteratur som utspelar sig mer eller mindre i ens vardagsrum, eller nåja, några kvarter bort. Och att dras med i en berättelse och få se precis när det händer, när en vid tiden ung författare går från bra till smått genial genom att låta historien bära iväg, skenande, så man undrar hur det småningom ska gå att få ihop säcken, eller om det ens är nödvändigt.
