Det sägs att det bland Söders unga män under trettiotalet var trendigt att skära sig. Att tillfoga ärr i ansiktet för att ge sken av att ha levt lite hårdare, lite farligare än vad man gjort. Det devalverade naturligtvis betydelsen av ärr. Ingen kunde veta om det låg verklig hårdhet bakom, i den mån ärr i ansiktet nu gav uttryck för det.
Likt ärren på trettiotalets södergrabbar har dagens tatueringstrend devalverat betydelsen av tatueringar. Från att ha sagt något om den person som bär en viss tatuering har det blivit till en accessoar bland andra. Vilket cementerades i samma ögonblick Andres Lokko lät nåla upp en katt på armen.
Tatueringar i sig kan visst vara vackra, särskilt om de sitter på favoritex som aldrig skulle kunna vara annat än vackra eller på gamlingar. Gubbar och kärringar bär sina tatueringar med en historia. Oftare än inte finns det en skröna bakom som talar om varför just den skeva skutan sitter på just den armen. Vilket i sig skänker skönhet och tyngd. Historia och bakgrund gör ju det. Oavsett vad man tror när man är tjugofem går det inte att fuska sig till.
Tillfälliga trender och nyck kan vara nog så lockande och tillfredsställande för stunden, men likt one night stands lämnar de en fadd eftersmak. Vilket naturligtvis inte hindrar att man faller dit gång på gång. Endast en ekonomisk svacka och avsaknad av ett tillräckligt tilltalande motiv hamnade härom året i vägen för en uggla på ena armen, och texten om städer och mellanrum, som står skrivet strax under Skräpclownen på sidhuvudet, i maskinskrift på andra.
I stället för tatueringar nöjer jag mig med mina ärr, som talar om att jag sommaren 2005 var full och klumpig och föll med huvudet före genom en glasport, att jag något år tidigare var lika full och nästan lika klumpig och fick för mig att försöka tända en slocknad glödlampa på Debasers toalett genom att knacka på den, att jag samma år på samma klubb slog sönder knogarna på samma hand när jag hamnade i kamp med en antagonist och i tumultet råkade soppa till kanten av ett bord, att jag många år tidigare i ett anfall av hjärtesorg skar mig i bröstet med en kniv, att jag spräckt ögonbrynet mot ett basebollträ och att jag opererade ett bråck när jag var liten. Historier som fler gånger än inte slutat på någon akutmottagning, men som trots allt säger något, på gott och ont, om det liv jag levt och den person det gjort mig till.
En kropp med en historia går inte att fuska sig till, vilket heller inte är nödvändigt, livet kommer ge dig en.
