Vårens första promenad. Solen gnistrar små pilar i ögonen.
Reflektioner flexar från fönster på andra sidan torget.
In i skuggan mellan husen, vidare genom slask och kliv över pölar.
En del ser inte sånt. En del går i egen värld och klafsar på och stänker och just dem är det svårt att inte önska snöras i huvudet.
Bron över till Sjöstaden och tidig middag på en kinakrog efter att ha begrundat menyn utanför.
En femtiotvå, tack.
En väldig portion av vitt ris och kyckling och wokade grönsaker och cashewnötter.
Utanför barnfamiljer på väg hem med matkassar och papperspåsar från Max. Barn som inslagna overallpaket med blicken i gatan och bara rakt fram. Ingen hejd.
Jag äter och dricker ett glas.
Har du bråttom? säger servitrisen när jag betalar.
Ja. Men jag vet inte varför.
På med jackan och hörlurarna och ut igen och gnistrar gör solen fortfarande på väg ner nu över hustaken och nästan borta.
Buzzin med Benga på hög volym.
Mot vattnet. Alltid mot vattnet.
Över kanalen.
Minnen ser mig där och jag nickar som man ska och ökar takten.
Hårt stampad snö täcker ännu bryggorna. Tassavtryck ut över isen.
Bara djur ger sig ut där nu.
Nya hus, ännu ofärdiga, tornar upp sig som framtida hot om overallpaket och Maxpåsar och jag fortsätter förbi utmed Danvikstull och tillbaka till Söder över bron.
Där låg Fryshuset och där någonstans under ett av husen förlorade en pojke livet och en hand.
Cyklister viner förbi. Någon kommer för nära. Väjer undan i sista stund. Även henne önskas snöras.
På Konsum ser jag en gammal vän. Jag går efter honom mellan hyllorna. Alldeles intill. Tills han vänder sig om och ser mig.
Han berättar att han ska bli pappa i vår.
Grattis, säger jag och fortsätter till hyllan med barnmat och plockar ner två burkar blåbärspuré för magen.
Ute på gatan är det mörkt nu. Jag hämtar ut ett paket på posten. Sedan hemåt över Sofia.
En gammal dam glider förbi på islagret nerför Bondegatan. Hon ser förskräckt ut men håller balansen.
En katt vakar vid en port. Blänger först. Blinkar till mot något jag inte uppfattar. Knycker med nacken. Försvinner in under ett buskage och är borta.
Alltid i mörker. Alltid en katt som blänger för att sedan försvinna.
Droppar träffar mig under en byggnadsställning. Faller på kinden och vidare ner över halsen där tröjan fångar upp.
Och våren sitter i allt och varje droppe eller minne eller reflektion som i glas är en sensation och det är i den här tiden man skall vara.
Där isar är tunna.
Och bara djur ger sig ut.
