Det skulle vara dumt av mig att säga att saker och ting gått som jag tänkt mig. Inom loppet av några dagar blev jag av med jobbet (hårda tider) och mitt förhållande med Jannike tog slut.
Vi var ju då. Hon och jag. Det var vi verkligen – hårt sammansatta och invirade i varandra på ett sätt som inte skulle kunna gå sönder. Trodde vi.
I slutet var det mer en tidsfråga. Men vi lämnar det där. Vi är fortfarande vänner och bor ihop i ytterligare en vecka. Det räcker så.
Livet nu tar sig något märkliga uttryck och det är som om isen är väldigt hal. I går kväll när jag var på väg hem från ett extrapass på förrförra kneget fick jag ett sms – några polare satt på Carmen. Inte ens för två-tre år sedan tillhörde det vanligheterna. Carmen och Söder Källare övergavs kring 30-strecket.
Nya ansikten men ändå precis detsamma. Och där satt två av mina vänner tillsammans med två bonusvänner och var förmodligen de enda i lokalen som drack den dyrare importölen. Helt klart det rikaste bordet på Carmen – även om man räknar in mig.
Vi var en stukad samling som alla under den här våren på olika sätt lämnat en trygghet för något väldigt oklart. Det har inte hindrat oss tidigare, men den här kvällen gjorde det det. Kanske var det omgivningarna som fick oss att känna oss gamla och förbi. Eller så var det för att det där och då var extra tydligt att det är precis där vi kan komma att sitta om fem år om saker inte går som vi tänkt oss.