Skräpclownen

Om 2009 var året då jag föll handlöst för Cormac McCarthy och 2010 tillhörde Tove Jansson är 2011 utan tvivel Stig Claessons år. Inte för att jag hunnit med särskilt många böcker av Stig eller ens för att de som helheter drabbat mig hårdast utan för de korta till synes oansenliga stycken där de glimrar till. En mening som lyfter helheten på Stigs alldeles egna språk. Eller bara en titel.

För några dagar sedan var jag ute och tog några öl med en gammal vän som skrivit en novell vilken han vänligt nog låtit mig läsa. Som för övrigt var mycket fin.
Har du läst Slas? frågade jag när vi kom in på författare och den senaste tidens läsning.
Ja. Sov du så diskar jag är en av de vackraste boktitlarna någonsin, sa han.

Och det var just precis dit jag ville föra diskussionen, till den titeln, trots att jag ännu inte hunnit till dess sidor. För visst är det så, det är en fantastiskt vacker titel på en bok. Så pass att man nästan inte vågar ge sig in i den med risk för att bli besviken.