Här om kvällen hände det. När jag var på ett nytt kneg och gjorde ett av mina fösta pass. Vi, jag och två kollegor, stod och snackade i gemensamhetsutrymmet som binder samman kök och vardagsrum när sverigedemokraternas reklamfilm dök upp på teven.
Mina kollegor har båda afrikanskt ursprung.
Jag brukar vara tämligen rask i truten. Står sällan utan en snabb replik. Men jag kom av mig totalt och kände värmen stiga i ansiktet. Skam och ilska.
Även om jag visste att filmen rullar i teve kändes det som en chock.
Är det hit vi har kommit? Någon jävel försöker dra en linje mellan mig och mina kollegor. Skapa ett vi och dom. Aldrig blir det så tydligt som där framför teven. Jag är innanför. De står fortfarande med ena foten utanför. Oavsett om de har jobb eller inte. Ständigt misstänkliggjorda. Ifrågasatta. Dom andra. En börda.
Det här landet byggdes till stor del av invandrare. Fundamentet vi står på hade aldrig funnits utan “dom andra”. Finnar, jugoslaver och italienare som kom hit och tog skitjobben och skapade förutsättningen för våra industrier att blomstra.
Nog fan finns det bra och dåliga människor, sådana som tär och gnäller eller helt enkelt är vanliga skitstövlar, men det har inget alls med vare sig ursprung, hudfärg, eller religion att göra. Det, om något, har rumpskunken Jimmie Åkesson visat med all tänkbar tydlighet. Och nu även sd:s pressekreterare Erik Almqvist. Nedan följer ett klipp där han går till attack mot komikern Soran Ismail mitt på Kungsgatan i Stockholm, sent en natt i somras.
Tidigare har Almqvist utmärkt sig genom att bland annat råna en wallraffande kvinnlig journalist och för undertecknad förneka all kännedom om händelsen fram tills att en bandad ljudinspelning dök upp, och sjunga nazistvisor.
Om Almqvist har bollar nog att veva mot någon som slår tillbaka är han välkommen att höra av sig.