Hans koppel avslutar sin trilogi om människor som vill vara mer än de är med en mysfilm i bokform, som inte tar längre tid i anspråk än ett biobesök.
Låt oss börja med att slå fast en sak: jag älskar Hans Koppels sätt att skriva. Det till benet avskalade där inte ett överflödigt ord finns med. Vi i villa bjöd på en perfekt uppvisning. Jag har sagt det förut och skulle skrika ut det från Horace Engdahls skrivbord, det var en utifrån sina förutsättningar och givna ramar perfekt bok. Både till stil och innehåll.
Medicinen som följde var inte lika god läsning. Som om Koppel efter det djupdyk i en krisande man debuten bjöd på kände sig tvungen att följa upp med en kvinna. För att inte måla in sig i ytterligare ett hörn. Eller, intalar jag mig, dåligt samvete. Men det går inte att komma runt att Medicinen var en outhärdlig bror duktig bok som trots författarens goda intentioner föll platt i en sörja av politisk korrekthet (jo, man får fortfarande gnälla på det) och tämligen misslyckad feminism.
Är Kungens födelsedag samma katastrof? Nej. Koppel hittar inte tillbaka till formtoppen, men bjuder på underhållande läsning. Stilen är säker och kasten många och dialogen, trots att den ibland blir för likartad, lysande. Det enda överflödiga är en medvetet torftig beskrivning av en vårdavdelning.
Handlingen då. Några ungdomar (ni vet sorten, bortskämd medelklass) demonstrerar mot bilism på en väg. Som av en händelse hamnar kungen i sin bil längst fram. Tumult uppstår och klipp hamnar på Youtube. Media och rättsapparaten kopplas in. Sedan snurrar allt på.
Men det är bara det yttre ramverket. Egentligen handlar Kungens födelsedag om våra förväntningar och drömmar och deras kollision med verkligheten. Du kommer aldrig se på kungen med samma ögon igen. Även han, visar det sig, drömmer nämligen om att vara en annan, en livräddare, en superkung som i alla fall borde få glänsa med minst ett hjältedåd.
Kungen hade för övrigt allt svårare att föreställa sig hur det skulle gå till rent praktiskt. Kroppen horisontellt utsträckt som en fotbollsmålvakt? Och skulle man greppa treåringen i luften eller springa fram, lyfta barnet och kasta sig år sidan?
Bilarna körde så snabbt nu för tiden.
Hans koppels nästa projekt blir att skriva deckare. Förhoppningsvis medför det att han stoppar ner händerna i slasken igen. Det är där, där vardagen bor granne med farbror tokångest, han berör på riktigt. Kungens födelsedag är småmysig och åhå-rolig som en typiskt smart svensk film och skulle göra sig utmärkt som mellandagspremiär med Johan Rheborg som kungen och Persbrandt som hans livvakt. Läs den och garva och glöm den i morgon.
