
Vi borde göra det här oftare, säger Matte och jag kan bara hålla med. Vi sitter på Bleckan och äter schnitzel med pommes och bea och dricker öl och snackar strunt. Flottiga grabbar på ett flottigt hak. Allt är för stunden som det brukade vara när man vände på slantarna och sågs ute flera gånger i veckan.
Vi får börja hänga på Söderkällaren igen, säger Matte.
Eller inte.
Vi bodde där tidigt 00-tal, innan det blev reggaehak för festivalträngtande medelklassyngel och vi blev för gamla och bytte upp oss till Indigo, Pet Sounds och Nada. Vilket i praktiken innebar ett byte från gymnasietjejer till konstfacktjejer, och inte en dag för tidigt.
Barer, bli full och göra sitt bästa för att inte gå hem ensam. Att bli åtrådd och åtrå för stunden. Spänningen från de första ögonkasten till att man stärkt av öl och med grabbarnas ögon i ryggen går fram och försöker vara den där supergrabben som får henne att skratta och avväpnar med kvicka repliker som inte är hämtade från någon bok utan kommer av där och då, direkt ur källan av åtrå som ska få henne att välja mig, mig, mig. För natten.
Att låta det bära eller brista med en plötslig kyss. Snörpt mun eller gensvar. Varje kliv hisnande men bortglömt veckan efter. Ljuva tjogonågonting, ljuva första halvan av de trettio.
Trettiofem är allt annorlunda och det går inte ens att låtsas eller ljuga för sig själv längre. Strängarna med ladd på stinkande krogtoaletter är utbytta mot pulver som bygger kroppen i fullt lagliga kombinationer och boostar egot på ett helt annat sätt. Vem skulle kunna tro det, säg förra hösten? Men hur märkligt det än kan låta är det samma behov där i botten, bara olika medel att nå dit. Rätt vad det är tar man hand om sig själv, som av bara farten.
Härom kvällen sprang jag in i mitt ex på tunnelbanan. Jag såg henne redan när tåget saktade in. Där kommer en snygg mörk sak, tänkte jag. Ja, vänd dig hitåt lilla gasell. Vänta, henne känner jag ju. Hon gled in i vagnen alldeles framför mig och vek av åt andra hållet. Jag ropade: “du bruden”, men hon bara fortsatte med näsan i vädret så jag gick efter och la en hand på hennes axel. Jannike, sa jag. Vi bytte båda vid Slussen och fick några minuter att snacka bort i väntan på tåget. Hon var spänd och knuffade på mig och skrattade och försökte verka avslappnad. Jag också. Vid Medborgarplatsen gav jag henne en kram och en puss på kinden, som hamnade fel med massa hår emellan, och gick av.
Det slog mig att det aldrig kan bli avslappnat mellan oss. Vi älskade varandra. Och varje gång vi ses blir till ett frågetecken. Vad om?
Jag sover med en annan nu. Någon jag tycker väldigt mycket om. Vi ser på filmer och till och med på Deadliest Catch, om jag frågar snällt. Hon läser nästan allt jag rekommenderar, från McCarthys dystopier till Lessings katter. Hon dricker inte och festar inte och saknar all form av relation till allt det där. Trots det händer det att att hon hämtar en öl från kylen och ser på med rynkad näsa medan jag pyser upp den och tar en klunk för gamla tiders skull.
Hon gillar inte ens killar men säger att hon gör ett undantag för mig. Det är en skör tråd, och jag är elefanten som dansar på den, men att tycka om och hålla om är viktigt även för elefanter. Det sägs att kommande vinter blir den kallaste på tusen år, då gäller det att hålla värmen.