Trots att det är över tre timmar sedan jag tog en sömntablett är jag uppe och hoppar som en ladd-stinn byracka. Jag och Isa var på Theodor Jensens releasefest och det var grymt såklart. Isa bjöd på öl och vi fick ölbiljetter av Fritz-Johan, och vad som var tänkt att bli en kväll med ljuv musik i öronen och Ramlösa i strupen blev mycket mer, men det är helt okej. Det är så det ska vara.
Jag gillar Theodor. Han har en fin röst, är alltid trevlig och vi hänger på samma barer.
Annars går skrivandet bra just nu. Efter några veckor där fokus har legat på knegande som ger inkomst är återigen läs- och skrivlampan den huvudsakliga förströelsen och den där novellsamlingen som jag knåpar på och som hela tiden tar sig nya skepnader har börjat anta en mer slutgiltigt och bestående form. Jag gillar det skarpt och planerar att låta några goda vänner (barstolar, Isa och Eric) få komma med feedback snart.
Jag har satt upp en programförklaring. Inte helt olikt Dogmamanifestet eller de begränsningar Jack White drog upp för White Stripes under deras tidiga skivor. Det handlar om att hålla skiten avskalad, nära inpå benet. Tänk er en blandning av Vi i villa av Hans koppel och Raymond Carvers mest sylvassa prosa, ungefär så. Varje ord ska finnas där av en anledning. Inget fluff eller onödigt jamsande.
Just det, jag beställde precis hem Det växer inga rosor på Odenplan av Per Wahlöö. Någon av er som läst den eller något annat av Wahlöö? Han är ett tomt giv för mig och jag tänkte börja där man alltid bör börja - med novellerna.