I dag har det inte blivit många knop gjorda. I dag har timmarna flutit fram trögt och tankarna varit grumliga. I dag har varit bakispizza och en dov oro som kommit och gått likt små skakningar under eftermiddagen och kvällen.
Jag skulle ju lämna det här livet bakom mig.
Hon kom till mig min nattkatt och vi flöt in i natten med soffan som flotte och cigaretter och cava som enda kost.
Vi seglade i sällan skådade vatten och land var långt borta.
Hon fick en ångestattack framåt småtimmarna och jag virade in henne i min mossgröna filt och höll mina armar om henne tills vi somnade pådrivna av sömntabletter och vin.
När vi vaknade trodde jag att det var tidig morgon och precis hade börjat ljusna, men det var redan en bit in på eftermiddagen och solen kan aldrig riktigt ha gått upp.
Jag hade lovat att inte säga åt henne att gå och höll det nästan.
- Vi borde nog inte ses mer, sa hon och någonting i mig ville protestera, men i stället sa jag:
- Visst.
Men det är en lögn, jag vet att det är en lögn och att hon kommer komma till mina armar igen och låta sig luras ut på dåligheter i osäkra vatten.
Och vet ni vad …
Hennes doft finns fortfarande på mina fingrar och när jag sniffar på dem känner jag mig som en liten pojke.