I dag, torsdag, spisar jag skivor på allra bästa Nada, Åsögatan 140, kl 21-01. Med mig i båset har jag Clara. Vi kommer bjuda på indie, rakbladsbalkan och folkrock i rakt nedstigande led från Roddans allra mest mandolinstinna sjuttiotal.
Kom och kröka in hösten med oss.
Det kommer bli grymt!
Ses där!
Gösta Berglings Saga funkade inte, de körde alldeles för högt i en alldeles för glest befolkad bar. I stället slog vi oss ner i hotellbaren och drack våra öl och snackade om Animals, av Keith Ridgway. Jag menar inte att den är dålig, bara för psykodynamisk för en KBT-kille som mig. Isa höll inte med utan verkar tycka att det döljer sig en och annan sanning om den mänskliga naturen mellan raderna - vilket såklart är svårt att säga emot då boken trots allt är skriven av en, ja, människa.
Vi drog vidare till Nada där Simon beklagade sig och verkade sakna den gamla murriga bar de hade innan de beslutade sig för att förvandla dj-båset till en dalahäst och måla väggarna efter institutionen i Gökboet. Men sjukdomsinsikten finns tydligen där så vi stammisar kan sluta knorra och börja bida vår tid - change are a coming.
På Snotty spelade de en av mina absoluta favoritlåtar - Punks in the beerlight, av Silver Jews - och kvällen stod still för några minuter.
Sedan fick Isa ett sms:
Baby jag ligger under djurhudar på den sibiriska tundran. Kallt som fan! Behöver värme, var är du?
Och ja, sanningen är att Isa dejtade en snubbe som nu är på någon form av “hitta sig själv”-resa genom Sibirien och vidare mot Kina. Själv avfärdar hon honom som ett pretto som inte har vett nog att se att det inte finns så jävla mycket att hitta ens här hemma.
Men trots allt:
- Där ligger han under björnfällar och tänker på mig.
- För allt vad vi vet kan det handla om tio utbankade kattskinn. Klart som fan att han fryser.
- Förstör inte det här nu, han fryser och tänker på mig.
Sedan spelade de en ny låt av Mattias Alkberg. Jag kände inte igen den och kunde först inte placera artisten så jag fick Isa att gå fram och fråga. Och tur nog visade det sig inte vara en låt av den där menlösa Vampyr-snubben, utan av en begåvad norrlänning.
Just det:
Hej superettan!
In i kaklet.
Okej, det här är ett inte helt nyktert inlägg, det kan vi slå fast på en gång. Klockan är strax halv fyra på morgonen och jag har precis kommit hem från en sväng som började i mina kvarter och slutade i de fiiinare delarna av huvudstaden.
Jag var ute med en tjej som jag känt i tio plus år, men inte träffat på kanske fem. Vi började på mitt stammishak Nada med öl och snack i några timmar. Trevligt, med en och annan stulen puss. När jag föreslog hemgång ville hon att vi skulle vidare till Stureplan för att träffa några av hennes vänner. Som den kompromissvilliga person jag är föreslog jag att vi skulle skiljas åt och mötas upp senare i natten, men hur som haver blev jag övertalad till att följa med till Riche. Det visade sig vara trångt som i en katolsk helvetesskildring och det enda trevliga som hände var att jag bytte några ord med Sandra - som ju tillhör samma ursprungliga bloggeneration som mig.
På en stor monitor på väggen visades en film där afrikanska barn lekte i en sjö. Kontrasten mot den skumpa- och mojitosurplande publiken kunde inte vara större och jag kom på mig själv med att fundera över vad tanken bakom att visa filmen kan ha varit, men nej, jag kom fan inte fram till något.
Efter en tid i helvetet drog vi vidare till Berns. Där fick vi på nåder slinka förbi kön bara för att hamna i en toakö på tjugo minuter och en lika lång kö till baren och sedan en kö till ett inre rum - där jag senast såg en spelning med Marah - där det fanns ytterligare en bar med kö. Jag ville krypa ur skinnet och slinka tillbaka till Söder så fort som möjligt. Vilket jag också gjorde så fort mitt sällskap lokaliserat sina vänner och funnit sig till ro.
Att en kväll kan börja så bra och sluta i en sån misär av köande och trängsel och dryga och vidriga stureplanstyper är fan ett under i sig och om inte annat fick det mig att uppskatta vad jag har här i mina kvarter söder om Slussen.
Vi älskar, vi lever och vi slåss på Södermalm. Det finns fan inget bättre!
1.
2.
3.
4.
5.
6.
7.
8.
9.
10.
11.
12.
13.
1. Christian och Matte.
2. Matt och en hemlighetsfull fröken.
3. Karolina är inte ett dugg farlig. Egentligen.
4. Jag och Sebastian på Nada.
5. Christian med en sjuk och gäspande clown i bakgrunden.
6. Mia, Matt och Ronnie.
7. Matte och Karolina strax innan de gick och blev ett par. Bara sådär. Man anar nästan partycke på de där luriga fylleblickarna.
8. En av otaliga fyllebilder tagna i hissen på vägen upp till lyan.
9. Matte och den notoriska rumlaren Isa på Debasers uteservering.
10. Min sommarkatt.
11. Karolina, Matt, Isa och Matte på bästa Nada.
12. Sascha på Nada, senare samma kväll.
13. Vargen, Isa, Olof Peronius och jag hemma hos Karolina på efterfest. Egentligen från i våras men jag gillar den här bilden så mycket att den får vara med ändå. En alldeles fantastisk kväll och natt.
Sebastian är vad man skulle kunna kalla en flytande person, svår att sätta fingret på. Denna smått legendariska klubbprofil finner man för det mesta i en bar med en öl nära till hands och trots att ingen riktigt vet vad han gör verkar han aldrig lida brist på cigaretter. Han dyker bara upp framåt kvällen, ofta hand i hand med sin hälften så gamla fästmö Vilma, och sveper in på barerna som en skuggkaraktär ur valfri storstadsskildring. En gång försvann han i flera månader. Ingen visste vart han var och när han dök upp igen ville han inte tala om det.
Sebastian är en man av en typ som bara återfinns i städer. Och vi spelar skivor ihop. I vanliga fall är det ju jag som brukar skriva ihop de här inbjudningarna, men idag lämnar jag över ordet till denna levnadskonstnär. Jag vill bara säga att jag hoppas på att se så många av er där och att ni gärna får komma fram och byta några ord. Det kommer bli en legendarisk afton …
“Solen skiner inte längre, humlorna har tagit självmord, Eric Rosén jobbar hela tiden, Reinfeldt ser fortfarande ut som en våldtäktsman, mopedåkning är snart ett minne blott, arkadspel är skitsvåra att finna i denna stad, att jobba är fruktansvärt jobbigt…
På Nada finns inga fel.
På Nada spelas det pop/rock/gubbrock/indie/ och allt annat som sprider ljus i höstens deprimerande jingel av smuts.
Välkomna!”
/Sebastian
Fredagen 28/8
21:00-01:00
Nada, Åsögatan 140
”Jag läste det där självömkande inlägget på din blogg. Det var bland det sämsta du någonsin skrivit.” De fina orden kom från min kära mor över telefon.
Jahaja, tanten tycker att jag buhuar mig. Det var inte tanken. Och hon borde känna sin son bättre än så. Efter att jag läst igenom inlägget en gång till kan jag emellertid se vad hon menar. Eller rättare sagt, förstå hur hon uppfattade det. Tur nog verkar det inte som om någon annan läste det som satan läser Bibeln.
Klockan är 01.57 och jag lyssnar på Willy Vlautin som sjunger om att lyssna på Summer in Siam med The Pogues. Jag var ute och tog några öl med min gamla bandkollega Fredrik tidigare i kväll. Han bor i Norrköping och vi ses bara någon gång om året. Han är en av dem som försvann vid 25 och nu har fru, två barn och villa. Inte illa. Jag tror att han ser på mitt liv som från andra sidan ån. Och det är väl så jag ser på hans också när han talar om grillkvällar och lådvin i villaidyllen.
Vi tog en sväng förbi Nada där jag avsåg att flirta med en tjej som skulle spela skivor. Hon var inte på plats. I stället stod det någon preppylirare och spisade indie uppe i båset. Snopet.
Vi träffade Eric på Snotty. Han uppdaterade mig på hur det är på gamla kneget. Det är en dubbel känsla det där. Jag gillar ju Eric och Aaron och många av mina gamla kolleger och önskar dem all lycka. Samtidigt finns det en del av mig som inte vill att det ska gå för bra, som känner ett litet agg. Så är det.
Ett kallt ölglas mot tinningen, som fick mig att tänka på när man försiktigt sänker ner fötterna i vattnet från bryggan och slås av den isande kylans klarhet, var vad som väckte mig till liv efter helgens äventyr. Innan hade allt tett sig något oklart.
Nada, två öl och ett järn på solokvist fick avrunda söndagen. Och öppna ögonen.
Debaser var en dröm. Vi spelade två timmar längre än vad vi fick betalt för, enbart för att det var så kul, och slutade inte förrän de stängde av strömmen för oss. Vid det laget hade jag redan hunnit bli överfallen av en långbent ung sak som gjorde sitt bästa för att attackera mina halsmandlar med sin tunga medan jag fibblade med skivspelaren. Först var det snack om efterfest men efter att ha konstaterat att ung ibland är för ung och natten var sen skildes vi åt i höjd med Folkungagatan.
I stället fick jag besök av en gammal bekant, vars namn rimmar på Bajen, framåt den tidiga morgontimmen. Vi delade på en folköl och lyssnade på musik och snackade om de fyra år som gått sedan sist innan vi tillika delade på en sömntablett och somnade tätt intill. Det var inte illa, inte alls faktiskt.
Avslutningsvis. Grattis till Sebastian och Vilma som förlovade sig i lördags!
Det är ett välkänt faktum att inget är lika skadligt mot tanken som solsken, öl och kjoltyg. Det har således blivit begränsat med tankeverksamhet den senaste tiden.
Är det inte nya kex som ställer till det för en så är det gamla. Som en ond cirkel som aldrig riktigt bryts det där.
Och är det någonting som livet lärt mig så är det att man inte ska gå och tugga på sånt som gnager en. En insikt som fler borde ta till sig.
I morgon, lördag, spelar jag förresten skivor på Nada. Sebastian sidekickar. Det kommer bli lika grymt som vanligt - bara värmen håller sig på en rimlig nivå.
Vi ses där!
Nada, Åsögatan 140. Kl 21-01.
”Kalla den änglamarken eller himlajorden om du vill”, mässade en ung flicka, som alldeles uppenbart varken kunde sjunga eller hade brytt sig om att lära sig de nästföljande raderna, ute i trapphuset sent i förmiddags. Varför hon valde att stå där och skråla en söndagsförmiddag kan man ju fråga sig. Kanske gillade hon akustiken eller tilltalades av antalet potentiella lyssnare.
En äldre mansröst, förmodligen fadern, anslöt sig efter en stund. Först trodde jag att han skulle tillrättavisa flickan om att man inte står och väsnas i trapphus när andra människor kan tänkas ligga på andra sidan väggen och sova ruset av sig. För hon slutade sjunga och jag kunde höra hur de utbytte ord. Men sedan drog hon igång igen. Och han också. Fortfarande med enbart samma enerverande rad.
”Kalla den änglamarken eller himlajorden om du vill.”
Om och om igen.
Min ilska kände i den stunden inga gränser. Inte för att jag låg och sov ruset av mig – det blev relativt lugnt igår - utan på grund av den ogenerade själviskhet som dessa två söndagsmarodörer gav uttryck för.
Nåja.
• Tack alla som kom förbli Nada igår, det var förbannat trevligt även om det periodvis var så fullt att det knappt gick att andas.
• Oklarheterna kring det här med vänförslag på Facebook har fått sin förklaring. Signaturen SP postade den här länken där begreppen reds ut. Tack till er som mejlade och deltog i mitt lilla experiment.
- Han verkar ha ögon för många tjejer. Inte så snyggt kanske, sa Karolina.
Ingenting är så osexigt som desperation - en redan vedertagen sanning som vi åter kunde slå fast när vi lite för nyktra och klarsynta stod vid stora baren på ett halvfullt Debaser tidigt i lördags morse.
Karolina såg hur en kille hon tidigare under kvällen bytt några ord med finkammade dansgolvet med något jagat i blicken.
- Han vill verkligen knulla, sa hon.
Själv var jag trött, och sur över att jag var trött. På lördagskvällen väntade ett nattpass på kneget och jag hade bestämt mig för att fredagen skulle bli bra. Det var den också så länge vi höll oss till barerna i kvarteret. Ben Rangle spelade skivor på Pet Sounds Bar, på Snotty stod ett annat bekant ansikte bakom skivspelaren, och på Nada var det lika trångt och lyckligt som vanligt.
Varför övergav vi det? frågade jag mig när jag några hundringar fattigare gick och tuggade på en sönderkokt varmkorv uppför Folkungagatan i det tidiga morgonljuset.
Hellre en lysande afton som slutar några timmar tidigare än att bita sig fast vid baren på ett halvfullt Debaser. Älskade gamla Debaser. Det ställe som finns när solen tittar fram och uteserveringen lockar är ett helt annat än det som visar sig när himlen är grå och minusgraderna känns läskigt nära. En annan publik och en helt annan stämning.
Jag ville också knulla, men det fanns verkligen ingen där jag ville knulla med.
Bild 1 - grymt goda blåbärsdrinkar som Karolina bjöd på.
Bild 2 - Matte och Karolina.
Glöm inte att svara på frågorna i inlägget under, ni som inte gjort det ännu. Det är väldigt kul att läsa era svar.
För att förtränga gårdagen finns det bara en lösning – träning. Och hård sådan. Det var absolut inget fel på Nada. Det var bra med folk och allt var peachy. Fram till att derbyförlusten tog musten ur kvällen. Det var svårt att uppbåda samma glädje och entusiasm efter att beskedet trillat in.
Att en och annan sork hade fräckheten att komma förbi och strö salt i såren gjorde ju inte heller saken bättre. Men det är väl sånt man får ta när man har tvivelaktiga personer i umgängeskretsen.
Kvällens låt: Here we go magic – Frangela
Kvällens flirt: Den blonda tjejen som satt vid fönstret
Kvällens sämsta: Derbyförlusten och alla pösiga sorkar
Kvällens bästa: Att gå och lägga sig nykter