Jamie T ser precis ut som en blandning mellan en ung Tom Waits och Damon Albarn. Som om Waits huvud satt sig på Albarns kropp. Han studsar som Albarn och i sina bästa stunder levererar han även melodier som Albarn.
Det är ju i de lugnare tonerna, när han håller tillbaka och inte manglar på så där tungfotat som brittiska band gärna gör, som Jamie T kommer till sin rätt. När han låter det lekfulla tala och inte fastnar i Arctic Monkeys superklister.
Och att låta halva publiken komma upp på scen och dansa och hoppa runt kan ju vara roligt, men mest av allt ser det bara ansträngt ut. Som om de som står där uppe tänker: jaha vad gör jag nu då? Och efter att de hoppat en tafatt minut får de under ordnade former gå ner igen och den där kaoskänslan som bara nästan infinner sig dör ut i samma stund som en vakt lotsar ner det sista paret converse.
Men det är bra och fint och Jamie skakar sin Tom Waits lugg och skriker på den del av publiken som sitter en våning upp bakom en glasmonter att de ska komma ner och dansa för det här är minsann en spelning och ingen bioföreställning och sedan huvudstupa in i nästa poppärla eller trögfotade rockhaveri och på det viset fortsätter det med en blandning av högt och lågt och jag lämnar konserten med en vag oro över att Jamie verkar gilla det där trögfotade väldigt mycket och att det i de stunderna känns fullständigt logiskt att Zak Tell från Clawfinger stod och såg ut att ha feeling från en plats långt bak i baren.
Efter går vi till Babylon och sedan vidare till Marie Laveau där min polare hamnar med en tjej och jag virrar runt på egen hand tills jag träffar en och annan som läser här och får mig en trevlig pratstund innan hemgång genom snöslaskiga gator och bakfyllekäk från donkan i vargtimmen.