Okej, det här är ett inte helt nyktert inlägg, det kan vi slå fast på en gång. Klockan är strax halv fyra på morgonen och jag har precis kommit hem från en sväng som började i mina kvarter och slutade i de fiiinare delarna av huvudstaden.
Jag var ute med en tjej som jag känt i tio plus år, men inte träffat på kanske fem. Vi började på mitt stammishak Nada med öl och snack i några timmar. Trevligt, med en och annan stulen puss. När jag föreslog hemgång ville hon att vi skulle vidare till Stureplan för att träffa några av hennes vänner. Som den kompromissvilliga person jag är föreslog jag att vi skulle skiljas åt och mötas upp senare i natten, men hur som haver blev jag övertalad till att följa med till Riche. Det visade sig vara trångt som i en katolsk helvetesskildring och det enda trevliga som hände var att jag bytte några ord med Sandra - som ju tillhör samma ursprungliga bloggeneration som mig.
På en stor monitor på väggen visades en film där afrikanska barn lekte i en sjö. Kontrasten mot den skumpa- och mojitosurplande publiken kunde inte vara större och jag kom på mig själv med att fundera över vad tanken bakom att visa filmen kan ha varit, men nej, jag kom fan inte fram till något.
Efter en tid i helvetet drog vi vidare till Berns. Där fick vi på nåder slinka förbi kön bara för att hamna i en toakö på tjugo minuter och en lika lång kö till baren och sedan en kö till ett inre rum - där jag senast såg en spelning med Marah - där det fanns ytterligare en bar med kö. Jag ville krypa ur skinnet och slinka tillbaka till Söder så fort som möjligt. Vilket jag också gjorde så fort mitt sällskap lokaliserat sina vänner och funnit sig till ro.
Att en kväll kan börja så bra och sluta i en sån misär av köande och trängsel och dryga och vidriga stureplanstyper är fan ett under i sig och om inte annat fick det mig att uppskatta vad jag har här i mina kvarter söder om Slussen.
Vi älskar, vi lever och vi slåss på Södermalm. Det finns fan inget bättre!