Skräpclownen

När David Vann i slutordet av sin fantastiska bok Legend of a suicide nämner Tobias Wolff som sin favoritförfattare och även ställer sig i skuld till Cormac McCarthy känner jag en liten blixt av lycka klyva genom magtrakten. Jag älskar när det händer. När en författare blir till en pärla på ett radband och man förstår att det är mer än slumpen som gjort att vissa namn poppat upp i tanken under läsandets gång.

Att jag har Tobias Wolffs samlade noveller bredvid mig i sängen och läste ur den senast igår förstärker bara effekten.

Nu läser jag allt om David Vann, slänger mig över intervjuer jag hittar på nätet och plöjer recensioner av boken jag nyss avslutat och nickar gillande eller skakar på huvudet åt vad som sägs. Och framför allt antecknar jag och söker på alla de andra författare han nämner som förebilder och struntar blankt i min för tillfället hårt prövade ekonomi eller att bokhögen av ännu olästa böcker redan tornar hög.

Jag vill läsa, vill kunna förstå och ta till mig och vidga horisonten. Lova mig att ni går in och beställer Legend of a suicide omedelbums (på Adlibris får man den för ynka 81 slantar) så att vi kan diskutera den sen. Jag vill väldigt gärna veta vad ni tycker.

Och tänk att jag var nära på att lägga ifrån mig boken efter femtio sidor i tron att jag hade hittat logiska luckor, som senare visade sig vara en del av det briljanta med berättelsen.

“David Vann’s dark and strange book twists through natural forces and compressed emotions towards an extraordinary and dreamlike conclusion. One of the most gripping debuts I’ve ever read.” Philip Hoare

Läs. Snälla. Gör det bara.