Jag har en hemlighet. En grej jag skäms lite över. Att jag skriver det här på natten gör det lättare att tala om det. Som om det kommer stanna mellan dig och mig.
Jag sover med böcker. Yes, precis så. Jag har alltid tre-fyra böcker i sängen som sovsällskap. Det behöver inte ens röra sig om böcker jag för tillfället läser. Oftast är det inte det. Den långa färden ligger på golvet, under läslampan. Den har inte nått sängstatus ännu. Vid min sida har jag i stället Du är ingen främling här, Kärlekens brutala språk och The art of column writing. Det enda som egentligen saknas är en bok av Willy Vlautin eller Tobias Wolff. Att somna med deras böcker intill sig är som att somna med Waylon Jennings i hörlurarna. Ni vet, en avskalad trygg röst som berättar sanningen och långsamt leder dig rätt in i drömmarna.
När jag bodde ihop med min tidigare tjej kunde jag inte ha böcker i sängen. Det blev för trångt. I stället hade jag två staplar vid sidan om sängen så att jag kunde se dem innan jag släckte och de var det första - well, det andra - jag såg när jag vaknade. För henne var det bara en hög med böcker. Som var i vägen. För mig var det en rustning. De ingav, och inger, en känsla av trygghet. Någonting bestående. Någonting att luta sig emot.
När jag kommer hem full. När jag snackat för mycket och alldeles för högljutt och varit fånig. När jag slås av insikten att jag inte har en aning om vad jag kommer knega med om tre veckor. När jag tittar mig i spegeln och ser en 34-årig kille med en clownsjäl som alltför ofta lyckas fucka upp det när det verkligen gäller. Då finns Willy Vlautin, Raymond Carver och Tobias Wolff där, och de talar till mig med sin klaraste röst.
Skärp dig, säger de.