Trots en del inledande ljudproblem lyckades Eric och de andra godisarna skapa en viss feeling med sin korta show inne på Spyan. Vilket måste ses som en bragd i sig. De där lokalerna ger mig alltid en krypande känsla av obehag – som om girigheten och Johan Kindes andedräkt ätit sig in i väggarna.
Tröttheten efter ett arbetspass på kortis med en av de mer krävande gästerna tog emellertid ut sitt pris och jag drog hemåt genom duggregnet strax innan ett. När jag passerade Debaser kom jag på att Gustav körde klubb. Samtidigt som jag ringde honom såg jag en rödhårig typ släntra ut genom entren med mobilen mot örat.
- Tja, David. Läget?
- Vänd dig om, sa jag.
Vi satte oss och filosoferade en stund vid kajkanten innan vi gick in. Det var tokpackat på dansgolvet och rätt bra med folk i övrigt också. Jag stod mest och hängde vid dj-båset och insöp atmosfären av några hundra glada 20-någonting som svängde sina lurviga till eviga indiehits.
Efter någon timmes häng och snack med några gamla bekanta drog jag vidare hem över Katarina och lät tröttheten ta över så fort jag kom innanför dörren.
Natten var mörk som i södern.