Halvvägs upp mot Mosebacke möter jag en kille som kommer joggande ut från en port nerför den belysta gatan. Han är snaggad med vita sneakers och piké och andas små moln.
Excuse me, ropar en man som står med en grupp andra män tvärs över gatan, do u know where the Tekniska museet is?
Sorry, ingen aning, ja menar no idea, säger killen och gör ansatts till att fortsätta neråt gatan.
Wait wait… We are från Checkoslovakia and we would like to find some drugs and prostitutes, do u know where we can find?
Killen stannar upp.
Well, there is this place called Malmskillnadsgatan up around city where horor and drugs are common…
Rösterna dränks i bruset av en bil och när den passerat är de avlägsna.
En kvart senare ser jag en skimrande Hans Appelqvist uppträda på Södra Teaterns stora scen, som en del av Arts Birthday Party 2012. Mina tankar har ställt till det under helgen, de vecklar in saker som inte nödvändigtvis behöver vara invecklade. Jag är så van vid mitt eget lunk att varje påverkan utifrån känns som en inskränkning. Stilla sjunker jag ner i stolen och sveps in i Appelqvists toner och bildvärld och släpper och glömmer för en stund.
I baren efter konserten knackar en kvinna på min axeln.
Oj, jag trodde du var någon helt annan.
Det är lugnt.
Vad ska du beställa?
Jack och cola.
Nu när vi nästan har hälsat är du välkommen fram om du vill prata, även om jag trodde att du var någon annan.
Jag går inte fram, det är inte en sådan kväll. Men hon flirtade med stil, sa det hon skulle säga och avvek, utan att vara påträngande. Alldeles för få behärskar den konsten, tänker jag.
Jag dricker min grogg och går ner till Kägelbanan för att se det allra allra sista av Kriget, vilket är lite muller och tack och hej.
I baren nekas någon köpa öl.
Det spelar ingen roll hur mycket du tjatar, säger den stressade bartendern.
Den nekade ställer sig vid sidan om och slänger törstiga blickar mot baren, som för att överlägga nästa steg med sitt fyllejag.
Tillbaka utanför Södra Teatern är kön en evighet och jag svär tyst över att jag lämnade min plats vid baren för ett band jag inte hann se och egentligen inte bryr mig om. Då natten fortfarande är tidig och Appelqvists toner bär mig nerför trapporna mot Slussen hamnar jag som av en händelse på Debaser där vakten ber om legg vid dörren och jag kan inte låta bli att garva.
På dansgolvet tillber ungdomen basen i stället för den rock som sitter med svett och ölspill i väggarna. Jag dricker en grogg. Går en runda. Hamnar vid baren igen. Är det detta jag inte kan vara utan? Som får mig att vända på en femöring och hoppa skepp efter en månad med någon fin i mina armar?
Vad jag inte förstår själv är svårt att förklara. Vägen är omarkerad. Riktningen inte mer än en känsla i kroppen. Oavsett mål. Allt vi kan göra är att gå. Och hoppas på lite ljus.