Hasar ut i badrummet. Pissar. Gapar stort och letar efter vita prickar. Halsduk kring halsen och en vidrig smak i munnen. Hostar upp små slemklumpar. Men inga vita prickar.
Bra.
Hasar tillbaka till sängen och plockar upp Svd på vägen. Bläddrar igenom kulturdelen och önskar att jag hade DN. Det är bara två dagar i veckan som DN slår Svd, fredagar och lördagar. På stan och Boklördag.
Tänker att det är tur att det blev lite närhet förra helgen för den här lär det inte bli många knop gjorda.
Vill du aldrig vara helt ensam? frågade hon som sov här då.
Nej. Jag har ett närmast onaturligt bekräftelsebehov, svarade jag.
Läser Hanna Hellquists senaste krönika på På stan-bloggen och önskar att jag kunde byta plats med redaktören och ge Paul svar på tal. Hans anala beteende har jag stött på alldeles många gånger och det är alltid något kulturpretto eller en osäker nyinflyttad lantis som står för ofoget.
För en tid sedan var det en tjej jag träffade som bemötte en av mina vänner på samma sätt. Jag såg hur han, som är en synnerligen snarstucken typ, bet ihop för min skull och själv sa jag inget av ren jävla förvåning över hur hon kunde vara så korkad och tillrättavisade henne först när vi kom på solokvist.
En annan gång kom jag hem till en tjej jag brukade ligga med bara för att finna henne naken i badkaret med en annan kille. Jag väntade i vardagsrummet medan de klev upp och när de kom ut skulle de vara så där vidrigt utstuderat naturliga. Jag ordade inget om saken men självklart kunde de inte låta bli att tjattra om hur fint det var när vänner badade ihop.
Jag sket fullständigt i att de badade ihop men vad som gjorde mig desto mer irriterad var sättet de snackade om det på som inte på något sätt var naturligt. När hon några minuter senare gick för att köpa cigaretter och han fortfarande strök omkring framför mig och torkade sin redan torra kropp med handduken och dinglade med kuken försökte jag byta samtalsämne genom att fråga: Vad sysslar du med då?
- Gud, vad jag tycker den typen av frågor är ointressanta, slängde han ur sig och viftade avvärjande med handen och jag gick i taket från noll till hundra och lät konststudenten (visade det sig när han hämtat sig och svarat artigt på min fråga) veta att han levde.
Det enda jag ångrar är att jag inte jagade ut hans dryga nakna röv i trapphuset där han kunde stå och vara naturlig med sin jävla handduk.
Paul, hoppas du åker på en välförtjänt näve nästa gång.