Vi brukade säga att gränsen går vid fem öl. Nu går den vid tre. Efter tre öl beslutade jag mig således för att lagom fick vara bäst – vilket hemskt tråkigt uttryck – och gick hem.
Efter att ha tillbringat större delen av lördagen hemma i sängen med bok och dator törstade jag efter att komma utanför dörren och se liv och rörelse. Tyvärr var ingen från det närmast stående gänget på samma våglängd.
Även fast jag redan visste hur det skulle sluta intalade jag mig att jag bara ämnade ta en promenad, se solen gå ner över Gamla Stan och sedan vända hemåt. Tjugo minuter senare stod jag givetvis nere på Karl Johans torg med en öl i handen.
Det där obehaget som på senare tid bubblat upp när jag varit ute på solokvist lös med sin frånvaro. I stället var det rätt trevligt att iaktta samröret mellan personalen och tjuvlyssna på brottstycken från diskussioner vid bardisken. En och annan ytligt bekant var också på plats och förgyllde några lämpligt utspridda minuter här och där.
- Hur går jakten? Hittar du något? frågade en tjej.
Det är ju alltid tjejer som utgår från att man är ute för att ragga om man går ut ensam. Att bara vilja komma ut en timme eller två för att det är trevligt att vara bland folk verkar vara en främmande tanke för en del. Eller så hänger ens gamla tvivelaktiga rykte fortfarande kvar som en svart hund på axeln. Tröttsamt är det hur som helst.
Man kan gå ut utan baktanke. Man kan till och med stå och flirta och byta några ord med någon och känna på möjligheten utan att för den sakens skull ha ett blinkande ljus i pannan där det står knulla. Ibland kan det vara just ett leende eller en blick eller lätta fingrar som stryker ovansidan av ens hand man vill ha och när man känner att man har fått precis det och att kvällen nått ett vägskäl går man hem och tänker på den där tjejen som bara kommer över när det behagar henne och önskar att det skulle göra det just där och då.