Stig Claesson, eller Tore Andersson som han kallar sig i just denna bok, reser på charter till en ö. Ett krig är på väg till ön. Och i Stigs huvud pågår ett annat. Han har blivit lämnad av en flicka. Och sörjer kärleken, den han inte längre får vara en del av. Han går in i spriten och naken ner på stranden där han grips och blir inlagd på det lokala hospitalet.
Som vanligt är det emellertid inte berättelsen i sig utan Stigs formuleringar och språk, ja alldeles egna sätt att skriva, som fångar hjärtat. Användandet av upprepningar, meningar som inte borde funka men ändå gör det och liksom flyter fram i en egen värld och tid som inte är vår men inte heller avlägsen.