Fredagen bjöd på en kontrasternas afton. Kvällen började med en omgång bandy med smågrabbarna på kortis som pågick tills solen gick ner över hustaken och jag var alldeles svettig och skitig. Sedan rasslade det till i mobilen med ett sms vilket meddelade att det var release för Gustavs brorsa Martins bok om Barack Obama, ”Det Amerikanska Löftet”, på det nya mediahänget, Desken - beläget på restaurang 1900:s bakficka, Kåken.
Jag tog tunnelbanan dit direkt efter jobbet och träffade Gustav, Anais, Maria och Aaron, från gamla kneget. I baren serverades blaskig öl på flaska så det fick räcka med en innan vi drog vidare till Vassa Eggen, längre neråt Stureplan, och drack öl och järn. Förbannat trevligt – trots den stekiga atmosfären.
- Heter du David? frågade en tjej.
Det visade sig vara Helena, som efter att vi mejlat med varandra under en period för några år sedan skrev det första och enda gästinlägget jag lagt ut. Vi bytte några ord som hastigast. Det blir lätt lite märkligt när man träffar någon så där i vimlet på krogen men det är trevligt att ändå ha hälsat.
Efter två timmar bland stekare och murvlar kände jag att det var dags att dra sig hemåt för att tvätta bort den intorkade bandysvetten. Först stannade jag emellertid vid Slussen för att vinka av en bekant vid bussen och köpa med lite flottig mat hem till exet.
Under promenaden hem lyssnade jag på Doves senaste och där och då växte den till något – i alla fall för stunden. Elbow, som Doves ständigt jämförs med och som jag föredrar, har en skevhet och nerv som Doves dränker i en alltför polerad yta. Och visst kanske det är så att nästan vilken musik som helst kan lyfta till skyarna om du hör den när du går upp mot Katarina från Slussen och ser halva Stockholm sprida ut sig med ljus om natten.