Skräpclownen

Lester Ballard är en psykopat, mördare och nekrofil. Han mördar ungdomar, skändar deras kroppar och gömmer dem i grottor. Ja, det finns egentligen väldigt lite som talar för Lester Ballard. Ändå känner jag en skavande sympati för honom när jag läser Child of God. Inte för hans gärningar, givetvis, men för den person han möjligtvis kunnat vara om inte utanförskap och exkludering från det samhälle där han aldrig lyckats skapa sig en plats drivit honom i en annan riktning.

Lester Ballard är en dem som av livets slump blir till mördare. En från början avvikande och svag person som övergiven och avvisad driver längre och längre in i en bisarr skuggvärld för att slutligen nedstiga i den rent bokstavligt. Men fortfarande: A child of god much like yourself perhaps, som Cormac McCarthy skriver när han i inledningen vänder sig direkt till läsaren.

Vi följer honom alldeles bakom ryggen, eller genom personer i hans närhet, som till synes endast en hårsmån friskare än Ballard själv fäller gruvliga omdömen om honom och andra, man som best.

“… finally he took and built a fire in underneath of em. The old oxes looked down and seen it and took about five steps and quit again. Trantham boy looked and there set the fire directly in under his wagon. He hollered and crawled up under the wagon and commenced a beatin at the fire with his hat and about that time them old ones took off again. Drug the wagon over him and like to broke both his legs. You never seen more contrary beasts than them was.”

Det är som om samhället, eller naturen själv, skapat förutsättningarna för Lester Ballard, eller någon som honom, att gro. McCarthy erbjuder emellertid inga förenklade svar utan låter läsaren lägga Ballards pussel vilket öppnar upp för en rad tolkningar.

You think people was meaner then than they are now? the deputy said.
The old man was looking out at the flooded town. No, he said. I don’t. I think people are the same from the day god first made one.

Child of God, som tillhör McCarthys tidiga produktion, står sig väl i jämförelse med hans andra böcker och klättrar upp som en favorit jämte The Road och Blood Meridian. Låt oss hoppas att den aldrig kommer på svenska i en översättning av Ulf Gyllenhak. Läs och våndas över vidrigheterna och njut av språket som är precis lika vackert och exakt som Tobias Wolff utlovar.