”Vad har du för dig nu för tiden?” sa jag.
”Jag har flyttat till Frankrike”, sa hon.
”Och …”
”Alltså, för tillfället är jag bara mammaledig.”
”Mammaledig? Men du är ju nästan bara barnet själv.”
”Jag är faktiskt 25 år nu, David.”
Jag kunde inte minnas hennes namn. Eller ens om vi legat med varandra. Vi träffades när jag nyligen separerat från ett längre förhållande. Jag var 27 år och hon gick sista eller näst sista året på gymnasiet. Det var på den tiden då kvällarna alltid började med billig öl på Söderkällaren och slutade på Kvarnen. Hon kom inte in på Kvarnen
Hon hade ett poesifanzine ihop med några vänner och jag vill minnas att de blev omskrivna i DN med bild och allt vid något tillfälle. Jag försökte verka mer beläst än vad jag var och lånade ut böcker med Camus, Joseph Conrad och Allt hon begär, av Gunilla Witt, och slängde mig med namn som Octave Mirbeau och M. Agejev.
Jag vet att hon sov över hos mig vid något tillfälle och att jag tog en taxi från Kvarnen en natt när hennes mamma var bortrest, men inte om vi hade sex.
När jag träffade henne något år senare berättade hon att hon skrev på en novell där huvudkaraktären byggde på mig. Det tilltalade mitt ego. Tyvärr kom jag mig inte för att fråga om den i går natt.
I stället.
”Jag tänkte para ihop dig med min franska vän”, sa hon mitt framför sin kompis som stått tyst vid hennes sida hela tiden. ”Hon förstår inte svenska”, lade hon till när hon såg mina höjda ögonbryn, ”så du får prata engelska”.
”Tack, men det är inte läge för det just nu”, sa jag.
En ensam man vid en bar sent om natten utstrålar någonting desperat. Men min desperation var inte av den sorten. Jag ville bara ta en till öl och stå och snacka en stund. Kanske med någon som kunde göra mig glad - eller som visste något om att älska och hata. Inga franska vänner. Ingen knagglig engelska. Inget in och ut.