Posts Tagged ‘albert bonniers förlag’

Rent spel

fredag, oktober 29th, 2010

För tjugo år sedan var det fortfarande alldeles för kontroversiellt med kärlek mellan två kvinnor för att skriva om det på baksidan av en bok, oavsett vad innehållet tydligt visade. På omslagstexten till Tove Janssons Rent spel står det därför att läsa att det är en vänskapsroman, med glada berättelser om två kvinnor som delar ett liv av arbete, fröjd och förskräckelser. Ingenting kunde vara mer missvisande. Visst kretsar boken kring två kvinnor, Tove Jansson själv och hennes livskamrat Tuulikki Pietilä, men det är ingen vänskapsroman utan en kärlekshistoria.

tvtovejatooti0601jid_tv

I en rad noveller bjuds korta inblickar i deras vardag. Varken de är på resande fot, i en stuga på en ö i den finska skärgården eller i huset där de bor i varsin ateljévåning, förbundna av en loftgång. Berättandet är inte lika fokuserat som i Sommarboken och ibland blir det skissartat eller slutar abrupt precis där man vill läsa vidare och veta mer. Som när den självupptagne och åldrande konstnären Wladyslaw kommer på besök.

Ur djupet av sin trötthet som inte längre orkade följa med nämnde hon att han säkert hade varit mycket vacker.
Han svarade allvarligt: Mycket. Jag var så vacker att de stannade på gatan och vände sig om efter mig och jag hörde dem säga: Är det möjligt!

Wladyslaw har jag träffat många gånger, du också, han är den som inte slutar prata annat än för att hämta luft och aldrig visar genuint intresse för något annat än sig själv. Den som har svaret på allt och kunskap om inget.

Wladyslaw fortsatte att gå, fram och tillbaka. Slutligen sa han: Ni vet ingenting, ni är knappt sjuttio, ni har ingenting lärt er. Jag är nittiotvå, säger det er någonting?

Han är bara en av många excentriska personer, av det slag som kom att bli Tove Janssons signum, man flyktigt får stifta bekantskap med. Mari och Jonna, eller Tove och Tuulikki, är de enda konstanta. Vilket egentligen är alldeles tillräckligt. Trots det kan jag inte låta bli att önska att en del noveller fått fortsätta en aning längre, bara för att få förmånen att stanna kvar i dem ytterligare en stund och stifta närmare bekantskap med personerna däri. Den typen av geni besatt Tove och den typen av möjligheter lät hon stanna vid skisser. Om än så fina.

fairplay

I motsatts till vad omslagstexten säger är det inte heller en alltigenom munter historia, utan den rymmer en relations alla nyanser med svartsjuka, missunnsamhet och den typ av irritation man bara kan känna inför sina nära utan att ömheten förtas.

Det var obegripligt att Jonna som kunde vara så kyligt avståndstagande till omvärlden nu plötsligt direkt daddade en person som enligt Maris åsikt inte ägde ett uns av vanlig civiliserad vänlighet för att inte tala om charm.

En dag upptäckte Mari att Jonna hade börjat ge Mirja vitaminer, nätt upplagda i en liten burk på arbetsbordet.
Jag ser, yttrade Mari, jag ser att du sköter väldigt bra om din Dotters hälsa. Och du har lagt dem i min burk.
Inte alls, det är bara en likadan burk. Du fick dina i morse. Var inte barnslig.
Och Mari gick rakt ut och stängde dörren mycket sakta bakom sig, därefter infann hon sig inte till kaffedrickandet.
Det var en sorglig tid.

Tyvärr går det inte att komma över Rent spel annat än på second hand eller bibliotek, vilket Albert Bonniers Förlag borde ta tag i. Det är god tid för Tove Janssons produktion, post Mumindalen, att åter göras tillgänglig. Gärna i tilltalande förpackning.

Blodets meridian

lördag, oktober 9th, 2010

9789100112356_large

blood_meridianlarge

Få saker gör mig lika förbannad som dåligt översatta böcker. Särskilt så när favoritförfattare drabbas.

I dagarna har Blodets Meridian (Blood Meridian) kommit ut i svensk översättning av Ulf Gyllenhak. Redan när jag hörde talas om det drog jag efter andan. Bland läsare av Dennis Lehane är det ett välkänt faktum att Gyllenhaks översättningar lider brister som stundom tangerar det oläsbara (Ett land i gryningen, En drink före kriget). Tyvärr räcker det med några få sidor för att konstatera att även Blodets meridian lämnar mycket kvar att önska.

The kid stepped past them into the room and turned and kicked the man in the face. Toadvine held his head back by the hair.
Kick him, he called. Aw, kick him, honey.

Gyllenhaks översättning:

Ynglingen klev förbi dem in i rummet och vände sig om och sparkade mannen i ansiktet. Toadvine ryckte tag i håret och slet huvudet bakåt.
Sparka han, ropade han. Ja, för fan, sparka han.

Exemplen är många. Det är klumpigt, ibland rent felaktigt och ofta i avsaknad av de nyanser originalet förmedlar.

Visst, Cormac McCarthys vindlande prosa är en utmaning, men när Ulf Eriksson i en recension för SVD kallar Gyllenhaks översättning heroisk drar han ett löjets skimmer över inte bara sig själv och den redaktion där han arbetar utan hela sitt skrå. Jag vet inte hur många gånger Gyllenhak och Eriksson delat en flaska rödtjut under litterära aftnar men det luktar nepotism lång väg.

Varför Gyllenhak från början tilldelats McCarthy är i sig något av ett mysterium, särskilt som Vägen (The Road) bjöd på en synnerligen kompetent översättning av Thomas Preis. Varför fick inte han fortsätta? När Jonas Axelsson, litterär chef på Albert Bonniers förlag, kallar Cormac McCarthys prosa den tyngsta i världen kan man fråga sig varför han inte ger den svenska utgåvan möjlighet att leva upp till det.

Skärpning. För fan.

D n Osy lige M nn n

fredag, september 3rd, 2010

9789197477253

För ett tag sedan skrev jag några rader om den svenska bokbranschen, med betoning på usla översättningar och trist formgivna förpackningar. Som exempel nämnde jag Blodets Meridian vars ormgrop till omslag jag fann, och finner, motbjudande. Några dagar senare rasslade det in en kommentar från den skyldige förövaren till detta nidingsdåd, formgivaren själv. Förutom att försvara sitt tilltag passade han på att skamlöst göra reklam för en bok han skrivit, Den osynlige mannen.

I går eftermiddag slog jag mig tillrätta under läslampan med detta tunna lilla verk. En timme senare var den avslutad. Mellan pärmarna bjuder Cleas Gustavsson på en vardagsfilosofisk betraktelse av tillvaron med surrealistiska inslag av typen: vad händer med ett bibliotek när alla böcker är utlånade? Svar: semester för personalen.

Boken är uppdelad i korta fragmentariska delar, inte helt olikt blogginlägg med sin jag-form, och går från att vara bitvis banal till skojig på ett gnagande sätt. Varken man vill det eller inte kommer man på sig själv med att nicka igenkännande åt en och annan besynnerlighet, av den typ man trodde sig vara ensam om.

Det är i de till synes triviala små iakttagelserna som boken kommer till sin rätt och Claes kommer nära något som känns som sanningar i all sin enkelhet.

Vi tror gärna att saker är livlösa, att de förblir beständiga oavsett ägare.
Den som en gång har ärvt vet att det inte är så. Det är svårt att få arvegods att anpassa sig till ett nytt hem, som vore de adoptivmöbler.
Plötsligt verkar den gammal kommoden vilsen. Likaså det tunga matsalsbordet och sekretären med lönnfacken, de verkar motsträviga likt husdjur som saknar sin husse. Det är möbler man inte flyttar på utan vidare.

När man ställs inför ett gammalt kjoltyg vars behag jämförs med innehållet i en fruktkorg är det inte lika finstämt och väven förlorar mig någonstans mellan örsnibbar som mandarinklyftor och sköten som saftiga persikor. Att skriva kärlek och passion är ett knepigt hantverk, men en god tumregel är att undvika fruktkorgen till varje pris.

Likt WG Sebald lägger Claes in bilder som har allt eller inget med texten att göra. Det är fint och tillför en ytterligare dimension och med vetskap om Claes huvudsakliga sysselsättning som formgivare känns det helt logiskt.

Den osynlige mannen är en fin liten bok som du läser ut på en kväll och som lämnar dig med en och annan tanke värd att vila i för ett ögonblick eller två och det är också vad jag intalar mig var Claes avsikt. Att skriva en bok om ensamhet som gör att man känner sig mindre ensam.

När jag söker på Boktipset.se ser jag att en person betygsatt boken. Det är Claes själv. Han gav den en femma.

Du beställer den här.

Skönheten i ett omslag

söndag, augusti 8th, 2010

child_of_god-large

En och annan av mina vänner nördar gärna till det och köper allt av ett märke, en artist eller författare. Inte för att det nödvändigtvis är bra eller för att de ens sedan tidigare saknar den produkt de förvärvar, utan för att det talar till något inom dem som njuter av att se samtliga säsonger av Buffy där uppe på hyllan, komplett i en signerad låda med bilderbok, nyckelring och tandavtryck.

Själv håller jag mig borta från sånt ofog. Eller har gjort fram till nu. Igår hämtade jag ut Child of God av Cormac McCarthy på den lokala tobaksbutik som fungerar som post här i kvarteret. Direkt när jag öppnade paketet och läste omslagstexten av författaren Tobias Wolff insåg jag att loppet var kört, att jag slutligen blivit en av dem. Jag måste ha samtliga böcker i den senaste Picador utgåvan av McCarthys produktion. Jag kommer inte vila förrän jag kan sitta i soffan med en rykande kopp te och blicka upp på bokhyllan och se dem där, prydligt ordnade på en egen liten hylla i mitten.

I Sverige finns det fortfarande lagar som hindrar bokförlag från att anställa kompetenta formgivare som klarar av att ge böcker en värdig inramning. I Sverige låter man Ulf Gyllenhak översätta Blood Meridian och slänger upp en skallerorm på omslaget. Det finns en blind övertygelse bland landets ledande bokförlag att just bristfälliga översättningar och motbjudande omslag är det som ska vända den vikande försäljningen av översatt litteratur.

Se här, Albert Bonniers förlag, vad man kan åstadkomma av bokomslag om man låter innehåll och kunskap tala.