Av de tjejer jag träffade under mitt första år som singel, efter Jannike, var alla utom en i pågående relationer. Det enda undantaget var en tjej som egentligen inte gillar killar. Hon frågade mig efter att vi slutat dela säng om det var anledningen till att jag träffat henne, att hon var en utmaning. Givetvis svarade jag nej, hon var och är en fantastisk person och det var därför vi föll in i varandras armar för en tid.
Och ordet utmaning låter så förbannat fel och sunkigt i sammanhanget, som ett berg att bestiga eller en friggebod att bygga. Men med handen på hjärtat finns det ett litet litet korn där, även om jag hellre använder andra ord. Det ska nämligen inte vara lätt, det ska fan aldrig vara lätt. Är det lätt och allt flyter friktionsfritt slutar det alltid med att jag vänder på en femöring. Kärlek ska vara passion och svårt och i grunden omöjligt, då har du mig där, då är jag med. Smärta och svärta.
Svartsjuka, svikna pojkvänner som skriver hatiska brev. Nattliga taxiresor för att man inte kan vara utan varandra. Dagar i sängen när hon egentligen ”bor hos en kompis för att få tid att tänka”.
Det finns ingen som avvisat mig som jag inte vill ha och ingen som vill ha mig som jag vill ha. Jag är en dum och bortskämd jävel när det kommer till kärlek och för varje år som går är det som om jag blir mindre och mindre kapabel att handskas med det. Fruktansvärt fånigt och enfaldigt och ja, patetiskt, men ack så svårt att råda över.
