Sebastian Eguren går alltså till aik. Samma klubb han så sent som förra året sa att han ALDRIG skulle kunna tänka sig att spela för.
Hoppas du vurpar på en isfläck och krossar knäskålarna din falska jävla hora.
Det fanns bara en …
februari 19th, 2010Kom helg
februari 17th, 2010
En tallrik fil utslagen i knät och en flinande gäst som tyckte det var alldeles förträffligt skoj att se mig hoppa jämfota och svära och föra liv som ett resultat av hans snabba manöver blev summan av kvällens kneg.
Det där måste jag komma ihåg att göra fler gånger, sa ansiktsuttrycket och jag svor ännu mer och sa förbannade skitunge och han bara fortsatte flina och jag gick in på toaletten och torkade av jeansen så gott det gick.
Men annars kan jag inte klaga.
Hemma tar jag en öl i soffan och känner efter hur det känns i magen och jag tror nog att det börjar kännas bra nu, eller i alla fall så bra som den här gamla rostiga maskinen mäktar med och det får man vara nöjd med och se till att fira.
Knegade natt helgen som var och det är evigheters evigheter sedan dåligheter och seriöst barhäng.
Som jag längtar.
Kom helg. Kom nu.
“Att fortsätta, att få det att räcka lite längre, det är allt”
februari 16th, 2010
- Det här är inte slutet på samtalet, vi hörs på mejlen, sa han och jag och Matt stapplade ut i vinternatten och tog oss till Snotty och för att smälta kvällen med en öl.
Sällan har jag träffat en lika prestigelös författare som Willy Vlautin och hade det inte varit för att de andra bandmedlemmarna i Richmond Fontaine tröttnat på att deras sångare satt och snackade strunt och krävt hjälp att packa vanen för vidare färd till Göteborg hade vi förmodligen fortsatt diskutera The Wire, vänskapen med George Pelecanos, Cormac McCarthys Blood Meredian, William Kennedys Albanysvit och Hollywoods krav och måsten natten lång.
Det var ett av de där samtalen som inte ville ta slut och hela tiden hittade nya vägar och snår att nysta in sig i och jävlar i mig om det inte låg en förtrollad hex i luften.
Intervjun landar på en Barstol alldeles i närheten om en vecka och innan dess gör ni rätt i att beställa och läsa Northline, kolla på filmen Frozen River (som ni laddar ner här och som har allt och inget att göra med Willy Vlautin) och förkovra er i Richmond Fontaines musik och i synnerhet skivan The Fitzgerald.
Vi brukade tycka att motorvägen lät som en flod
februari 13th, 2010
“All modern American literature comes from one book by Mark Twain called ‘Huckleberry Finn.’ All American writing comes from that. There was nothing before. There has been nothing as good since.” Ernest Hemingway, The Green Hills of Africa (1934)
Hemingway kunde naturligtvis inte ana att hans ord fortfarande skulle ha bäring åttio år senare. Den amerikanska författaren tillika countrysångaren Willy Vlautin faller väl in i den fåra Mark Twain plöjde upp när han skickade Huck Finn nerför Mississippifloden på en flotte.
Byt ut negerslaven Jim mot en tävlingshäst och floden mot motorvägen och du förstår var det bär.
I Lean on Pete möter vi en rotlös femtonårig pojke som lämnas vind för våg av sin pappa medan denne jagar kvinnor och festar och knegar och till slut tar en flygresa genom ett fönster och vidare till de sälla jaktmarkerna. Pojken, som redan hunnit skaffa sig ett sommarjobb vid galoppbanan, tar den logiska konsekvensen av detta och flyttar in i ett stall och blir bästis med en häst.
När hästen sedan hotas av slakt ger de sig ut på rymmen.
Problemet är att man aldrig riktigt får grepp om pojken. Rör det sig om en ovanligt vilsen tonåring eller är han också smått rubbad? Och är den osäkerheten ett medvetet drag eller har vi att göra med bristfällig gestaltning?
Om det bitvis ställer till det för läsupplevelsen är galleriet av allsköns kufar som passerar revy desto rikare. Det är i möten, som de med med en man på väg till sin döende bror, en ung flicka på rymmen och en alkoholiserad kusk, som berättelsen tar liv och Vlautin visar att han är en mästare på att med få ord skapa mångfacetterade karaktärer.
Önskvärt hade varit att även pojken fått lite mer kött på benen och att boken gått en extra vända genom redigeringen, för här och var saknas det ord och på sina ställen brister den inre logiken. Hela hästgrejen, där hästen får spegla både pojkens egen utsatthet och saknaden efter pappan, är också mer än lovligt krystad och det hände att jag kom på mig själv med att önska livet ur kraken.
Trots dessa invändningar är Lean on Pete en läsvärd bok. Är du ny inför Vlautin är det inte här du ska börja, men om du läst hans tidigare böcker Northline och The Motel Life och fick mersmak har du några väl värda timmar framför dig på ruffiga bakgator och nedgångna diners.
Som om natten aldrig varit
februari 10th, 2010Det är natt och jag skriver på ett brev jag inte avser att skicka och lyssnar på Gil Scott-Heron.
Och i morgon en annan dag.
Och brevet som inte skickas kommer fortfarande inte vara skrivet.
Det tog eget liv för många nätter sedan och formulerar om sig och bygger på och skalar av och blir aldrig färdigt.
Utan är av den sortens väv som vävs om småtimmarna och inte nödvändigtvis har ett slut.
Bara en avvikelse. En ny tråd. Ett ord. Och natten spinner vidare.
Och sedan morgon.
Som om natten aldrig varit.
Lean on Pete
februari 8th, 2010
Går det att uppskatta en bok om en femtonårig kille som är lite lagom avvikande och blir bästis med en häst och ger sig ut på rymmen med nämnda häst om man är över arton år? Betänk då även att boken är skriven av en countrysångare.
Allt talar emot det. Ändå har jag precis hämtat Willy Vlautins i dagarna utkomna tredje bok Leon on Pete på posten. För är det någon som kan närma sig det hutlöst sentimentala med både skärpa och närhet är det Vlautin. Just för att hans böcker saknar tillstymmelse till någon som helst smartness. De är i stället rakt igenom hjärta på ett avskalat och lågmält sätt som få författare skulle ro hem utan att förvandla hela soppan till patetik.
“The character of Allison Johnson, and the wounded-but-still-walking people she encounters on her journey, will stay with me for a long time. Vlautin has written the American novel I’ve been hoping to find.” George Pelecanos om Vlautins förra bok Northline.
Huruvida han lyckas upprepa bedriften får jag anledning att återkomma till inom några dagar. Och ni, Willy Vlautin sjunger som sagt även i countrybandet Richmond Fontaine som spelar på Bonden, Bondegatan 1, nästa måndag. Biljett köper man på plats för 80 kr och insläppet öppnar kl. 19. Räkna med att det kommer vara tjockt med manliga medelålders journalister och före detta skivaffärsbiträden. Vilket inte på något sätt ska avskräcka er. Ses där!
Övriga två böcker i paketet då? Well, utan att ha läst den vågar jag nog tillstå att Dead Boys av Los Angeles författaren Richard Lange är den typ av bok jag allt som oftast läser. Det vill säga en bok om män i min egen ålder som gillar att dricka öl och göra dumheter och är på kant med tillvaron i största allmänhet. Förhoppningsvis är den bra.
“Funny, tough and tragic, with earned humanity, street style, and a shooter’s eye for detail . . . a story collection to savor. Mr. Lange has talent to burn.” George Pelecanos om Dead Boys.
Svinalängorna av Susana Alakoski är en del i mitt projekt att läsa fler svenska böcker. Jag skulle ljuga om jag påstod att jag kommer öppna den med någon vidare entusiasm men jag hoppas på att bli positivt överraskad.
George Pelecanos har ännu inte uttalat sig om Svinalängorna men jag lovar att återkomma när det händer.
Vilket ögonblick som helst
februari 7th, 2010Inte förrän mina händer slant av baren och jag stapplade några steg bakåt insåg jag att jag var berusad och att tiden för att gå hem infunnit sig. Då hade jag hängt kvar själv en stund, beställt in en till öl och utbytt blickar, efter att mina vänner gått.
Och jag drack det sista från flaskan och drog rocken om mig och gick ut i vinternatten och upp för trapporna mot Slussen och in i en taxi som tog mig hem och bara minuter efter att jag tappat fästet vid baren satt jag i soffan och läste några rader ur All of us av Raymond Carver.
Nevertheless, I am happy
Riding in a car with my brother
and drinking from a pint of Old Crow.
We do not have any place in mind to go,
we are just driving.
If I closed my eyes for a minute
I would be lost, yet
I could gladly lie down and sleep forever
beside this road
My brother nudges me.
Any minute now, something will happen.
Och jag känner det fortfarande. Någonting kommer att hända.
Stilla går kvällen
februari 4th, 2010Nu har alla gått och det är stilla och jag ska snart sova. Mamma hade med sig en stor gjutjärnspanna fylld med rådjursgryta och till det kokade vi potatis och stekte äpplen i smör och Calvados och till efterätt hade mormor bakat en toscakaka.
Otroligt gott.
Och morfar höll låda som vanligt och drog fräckisar och snackade om Nacka Skoglund och mormor som inte hör så bra längre sa “va?” och morfar sa “tyst, för nu talar jag”. Göran somnade på soffan efter maten och Britt-Marie berättade att hon skällt ut ett butiksbiträde som tagit henne för aikare.
- Han fick allt veta att han levde. Här har man bott hela sitt liv på Söder så blir man förolämpad i mataffären, sa hon.
Mamma diskade och jag tog två klunkar öl som smakade gott i munnen och spelade The Taker med Waylon Jennings och morfar nickade gillande och trodde att det var Johnny Cash och Göran blev till sig och fick mig att lova att fylla hans dator med gammal country.
Och nu kickar jag tillbaka på soffan och lyssnar på Laura Marling och ska alldeles snart svälja ett piller som gör att ögonen vägrar hålla sig öppna och slumra in i natten för i morgon ringer klocka fem och sedan väntar tretton timmar knegish ute i hoodish.
Stort tack för alla gratulationer som trillat in under dagen!
Trettiofem
februari 4th, 2010
Och hjulet snurrar ytterligare ett varv.
Trettiofyra var mer som tjugonio än trettiotre. Ett år av bakdörrar, hissar och hemliga korridorer.
En tillfällig avvikelse.
Saker tog slut och annat tog vid och ingenting blev väl riktigt som det var tänkt och ser jag tillbaka finns det ett innan och ett efter din hand i min och andra tillfälliga händer tog vid. Och de gjorde sitt och var nog så fina att dela bryggor och nätter och sängar med och någon mönstrade på för en period och flöt med ut i ett stilla ingenting där vi var lättare än luft tills jag tröttnade och knuffade henne överbord.
Men ingen kommer nära för ingen är som du.
Nu då.
Vägen må vara utan markering men riktningen sitter i kroppen. Att följa den och vända varje blad med nyfikenhet är att leva mitt i ett fortsättning följer …
Och vad kan man mer begära?
Trettiofem, det var som tusan.
Namnet var insaaamling
februari 3rd, 2010Oj oj oj, det här är jag svag för. Hiphop från söderort med en video inspelad på Götgatan.
Svensk hiphop brukar ju annars vara en svår femma att få ihop. Hur välvillig man än vill vara har det med några få lysande undantag som Max Peezay och Marcus Price varit svårt att ta skiten på allvar och gilla det fullt ut. Det blir mer av bra för att vara svenskt (jo, fortfarande). Och den inställningen suger ju rätt hårt.
Bra då att det med jämna mellanrum dyker upp någon smågangster från söderort som bevisar att det går att göra det och göra det riktigt bra.
Snart sönderhypade Salong Betong släppte Näääks debutalbum “Näääk vem?” i höstas och samma salong håller för närvarande på med en klädinsamling till behövande denna svinkalla vinter. Då salongen ligger i Högdalen, på vägen till mitt kneg, tänkte jag dyka förbi med lite kläder under veckan. Bor du eller arbetar i närheten och har kläder som bara tar plats där hemma och som någon annan kan få större nytta av tycker jag du ska göra detsamma.
Salong Betong, Skebokvarnsvägen 151, Bandhagen (Högdalens T-bana).
Ölen den drack jag
februari 2nd, 2010
Åja, visst finns det en del att glädjas över just nu. Det går undan, jag får saker gjorda. Rensade ut skrivbordet i förmiddags och slängde två kassar med allsköns papper och bråte som av okänd anledning sökt sig ner i lådorna. Har installerat nya program på datorn och under kvällen tvättar jag i tvättstugan.
Huslig så det förslår. Vilket håller tankarna ockuperade.
För jag tänker på det och drömmer om det hela tiden. Har lovat mig själv att inte skriva massa gråtrunkiga inlägg och därför är det stiltje just nu. För det är allt som mal i mitt huvud.
Saknar det så jag vill bitas och slåss och gråta.
“Och så tog jag en öl. Och så snackade vi om det. Och så tog vi en öl. Sen gick jag dit. Där drack jag en öl. Sen gick jag hem. Och drack öl. Ölen den drack jag. Jag öl dricka. Öl dricka den. Ölen jag drickte.”
- Peter
Utan tvekan den roligaste och mest träffsäkra kommentar jag fått under mina snart fem år med blogg.
Men vet ni vad, det handlar inte om fyllan. Allt det där var ju länge sedan. Vad jag talar om är det vardagliga drickandet, att ta en eller två öl efter jobbet eller möta upp grabbarna vid en bar och hänga några timmar. Den avslappnade konsumtionen som stimulerar både samtal och läslust och skriveriet och fan och hans moster.
Det saknar jag. Är och har så förbannat tråkig(t) utan.
Läsarfråga
januari 31st, 2010
I vilken utsträckning definierar du dig själv utifrån ditt yrke/sysselsättning och i vilken utsträckning upplever du att andra definierar dig utifrån det?