Om ni missade programmet har ni chansen att ta igen det här. Trettio minuter in startar debatten där Clara deltar och det är inget snack om vem som lyser starkast och för fram sina argument tydligast. Där andra svamlar är hon exakt.

Claras röst är en av de skarpaste i Sverige och i henne har vänstern ett trumfkort de gör bäst i att använda klokt.

Nyheten nådde mig precis, strax innan jag släcker läslampan för natten, att poeten Wislawa Szymborska avlidit. Szymborska som själv skrivit några av de allra vackraste raderna om bortgång och saknad.

Kära Szymborska, så många nätter som jag hållit mig fast vid dina ord som ett räddande räcke. Tack och vila i frid.

Katt i tom våning

Dö – så gör man inte mot en katt.
För vad ska katten ta sig till
i den tomma våningen.
Klättra på väggarna.
Gnida sig mot möblerna.
Inget verkar ändrat,
men inget är sig likt.
Inget verkar flyttat,
men ändå står det glesare.
Och på kvällen lyser ingen lampa.

Det hörs steg i trappan,
men inte just de.
Handen som lägger fisken på fatet
är inte heller samma.

Det är något som inte börjar
när det skulle börja.
Något som inte händer
som det ska.
Någon bara var här,
sen var han plötsligt borta
och är nu envist borta.

Vartenda skåp har man granskat.
Hoppat över hyllorna.
Borrat in sig under mattan och sett efter.
Man har till och med brutit mot förbudet
och rört om bland alla papperen.
Vad finns det mer att göra.
Sova och vänta.

Vänta bara när han kommer,
vänta bara när han dyker upp.
Då ska han få veta
att så gör man inte mot en katt.
Man ska liksom motvilligt
kliva åt hans håll,
så sakteliga,
på förorättade tassar.
Och inga skutt och pip till att börja med.

Wislawa Szymborska

Bättra än att mötas av en naken kvinna och ett helrör efter tolv timmars kneg.

I alla fall likvärdigt, minus baksmällan.

Osynliga händer irrar kring en mörk brunn. Vad som på ytan är tämligen ordinär noir döljer något betydligt djupare.

Det handlar om de val vi ställs inför och hur vi rättfärdigar dem för oss själva, eller totalt struntar i det. Svartsjuka dragen till sin yttersta spets, där egoism i ren panik skapar tunnelseende med katastrofen som enda möjliga konsekvens.

Det är nu en dryg vecka sedan Stig Saeterbakken tog sitt liv. Vi, läsarna, har all anledning att sörja en stor författare.

Jaha, tack, sa jag, tog min nyckel och tittade frågande på honom.

Det visade sig att han knackade runt för att höra sig för om ett brott som begåtts nere på gatan för några dagar sedan.

Tyvärr, varken sett eller hört något, sa jag.

Är det en inarbetad polismetod att köra tysta sekunder i hopp om att folk i ren panik ska erkänna brott när de knackar på? Själv hann jag tänkta både på anhörigas hädangång samt rannsaka samvetet innan han fick mål i mun.

Okej så här är det, jag har påbörjat två av Jonas Hassen Khemiris jävla böcker med några års mellanrum och det slutade med att jag lade ner båda. De är på många sätt bra, rasande välskrivna och genomtänkta saker, men tilltalet faller mig inte på läppen. Jag tränger inte in mellan sidorna.

Nu senast Montecore. Jag påbörjade den sent i går kväll och gav mig tusan på minst hundra sidor men efter sextio kom jag på mig själv med att ständigt flyta bort i tanken: jack å cola smakar gott i munnen… kvinnor… ostbågar. Detta trots att jag läst och gillat både kortare noveller och krönikor av Khemiri.

Två gånger har jag dessutom blivit tagen för karln ute i natten. Jag har givetvis trott att det varit läsare härifrån som trängt sig fram för att byta några ord men nej, Ett öga rött öh … Ett öga rött.

Precis i Boxhörnet Folkungagatan Götgatan blev jag närmad av en ung full drummel.

Det är ju du!
Vadå?
Han som skriver.
Kanske det är.
Jag visste det, Ett öga rött för fan, Ett öga rött.
Nej. Du tar fel.
Lägg av nu, det är visst du.
Klart det är jag men jag är inte han. Fatta.

Typ så. Sjukt irriterande.

Nu vet jag inte, jag står och stampar och funderar på att bara skita i det, tid för böcker som inte når in finns inte. Samtidigt anar jag att Montecore är den typ av bok som belönar läsaren först efter sista sidan. Förbannat. Kanske tar jag upp den i kväll igen och ger den fram till hundra?

Nej. Envar av Philip Roth är en berättelse om åldrande och det kroppsliga förfall vi alla får uppleva om vi hänger med tillräckligt länge. Tyvärr drunknar den antydan av silvernackad klarsynthet som finns i ohämmad självömkan och gubbsjuka. Det enda jag bär med mig är en alltför målande bild av hur jag själv inte vill åldras.

Jaha. Det är natt och jag sitter uppkrupen i sängen och har ännu ingen tanke på att släcka lampan och du kommer och krafsar på dörren som en gammal strykarkatt vilken återvänder till hemmet när vintern blivit för hård.

Låt mig värma mina tassar här!

Natten är sig själv nog. Men du du kryper upp på mina axlar och spinner mot mitt öra.

Allting, säger du, allting som är värt någonting har sitt ursprung i risktagande och smärta. Allt du någonsin hållit värt har gjort ont och nu gör inget ont för du tar inga risker. Du tar inga risker för du är rädd att förlora vad? Vad är värt att behålla, verkligen värt att behålla och trycka nära bröstet av vad du har? Säg något. Vad som helst.

Betänk detta. För jag kommer tillbaka och jag kommer krypa upp på dina axlar och ställa samma fråga, natt efter natt, säger du.

Natt efter natt tills du har ett svar.

Du hoppar ner och går i sakta gemak och med säkra tassar mot dörren och försvinner ut. Luggsliten, men levande. Och om en kall vind blåser burrar du upp pälsen, knycker på nacken och går vidare för i värmen blir du aldrig annat än en tillfällig gäst.

Daniel Åberg är en av de mediagossar vilka om du söker dem på nätet möts av en lite för genomtänkt och tillrättalagd fasad. På samma sätt ligger det en ängslig hinna över Vi har redan sagt hej då, som om det stundom tänkts ett steg för långt och något gått förlorat. Misslyckad smartness om du så vill.

Dejtingklyschorna staplas och blir tröttsamma redan inledande. Vilket är onödigt då gestaltningen många gånger varit tillräcklig. Å andra sidan hör det genren till att älta och rota runt i smeten.

Detta är emellertid invändningar jag har överseende med då Vi har redan sagt hej då också är en rasande lättläst sidvändare som underhåller i stunden. Det är Stockholm och Söder och krog och singelliv och jaget är i min egen ålder och lever ett liknande liv även om vi är verksamma inom totalt olika branscher. Inte konstigt att jag blev tipsad om den av en nätbekant som tyckte sig se likheter med vad jag lämnar ut här.

Att Daniel Åberg dessutom givit ut boken på egen hand och att den enbart via nätet såld över tusen ex ska givetvis applåderas. Du beställer den här!

Stig Claesson, eller Tore Andersson som han kallar sig i just denna bok, reser på charter till en ö. Ett krig är på väg till ön. Och i Stigs huvud pågår ett annat. Han har blivit lämnad av en flicka. Och sörjer kärleken, den han inte längre får vara en del av. Han går in i spriten och naken ner på stranden där han grips och blir inlagd på det lokala hospitalet.

Som vanligt är det emellertid inte berättelsen i sig utan Stigs formuleringar och språk, ja alldeles egna sätt att skriva, som fångar hjärtat. Användandet av upprepningar, meningar som inte borde funka men ändå gör det och liksom flyter fram i en egen värld och tid som inte är vår men inte heller avlägsen.

Döden & Co hade aldrig givits ut om den författats av en icke känd person, den är pladdrig, självupptagen och självömkande och vet om det, men är trots detta, eller på grund av detta, också mycket gripande.

Lukas Moodysson lämnar ingen tanke orörd när han i kölvattnet av sin faders död krisar, varje sten ska vändas och vridas och vändas ett varv till och han ska tvaga sig själv, sin far och halva mänskligheten och kanske komma fram till något längst vägen. Det är precis så galet som ingen av oss vill bli påkomna med att vara.

Även om det gått inflation i fadersuppgörelser senaste åren har samtliga jag läst (Legend of a Suicide, Blåbärsmaskinen, Mig äger ingen och Min kamp) varit värda sin tid, Döden & Co är inget undantag. Den kan även ses som en del i de senaste årens hafstrend där böcker spottas ut snabbt och lite slarvigt på en höft, vilket motsägelsefullt nog klär det klaustrofobiska innehållet väl.

Jag påbörjade Döden & Co sent en kväll, lade den ifrån mig för några timmars mardrömmar och tog upp den direkt när jag vaknade, bara för att få avsluta den och komma ut på andra sidan.