Sjömannen som föll i onåd hos havet av Yukio Mishima är en makalöst vackert skriven bok, vilken skildrar ungdomlig fanatism och strävan efter någonting oantastligt. Och då givetvis även konsekvenserna av ett högt fall.

Tom Ripley är en psykopat med smak på livets goda och en nypa spänning. Han tar risker och begår de mest bestialiska dåd med egentligen inget annat mål än att leva så bekvämt som möjligt.

Patricia Highsmith skapade med Ripley en karaktär många kan identifiera sig med men vred honom några varv extra. Som läsare lever man sin in i Ripleys framgångar och nederlag och när han plötsligt tar allt tio steg längre och begår de dåd han begår är man så skickligt invirad i hans liv att man ser saker med hans logik. Mästerligt.

En gång var jag hemma i allt detta, men det är som om orden tagit slut, som om jag slutligen vridit ur varje tom fras tills ingenting utom handling återstår.

Det blir alltmer tydligt att varje steg som är ett verkligt steg tas i det lilla i den absoluta närheten. På arbetet, i hemmet och i den innersta kretsen. Vad du gör i praktiken i den värld som är din är alltid av större betydelse än hundra tyckartweets som cirkulerar i ett ihåligt tomrum av tusen och åter tusen andra tyckartweets vilka drunknar i sin egen mängd.

Talar du om klass? Talar du om social rättvisa? Talar du om jämlikhet? I vilken fråga du än för talan betyder det inte fluglort om du inte agerar efter det i vardagen. Du är inte undantaget, du är regeln.

Det finns en vrede som reser sig från vänster och som är en absolut nödvändighet efter de senaste årens eskalerande vansinne men jag kan inte hjälpa att vilja rycka banden av hälften av tyckarna som bara rapar varandra i munnen och fråga vad fan just de gjort för att förtjäna rätten att öppna käften och tala så vidlyftigt i dessa frågor.

Det är så förbannat lätt att missta dagens vänstertyckare för sina fikapolare på andra sidan, de är i allt utom orden förvirrande lika. Och ord är som bekant inget värt, handling är allt. Ern yr stripes fuckers!

Dagar som dessa är det alltid samma ansikten på gymmet, ansikten vilka tillhör dem som inte ser en klämdag sent i april som en ursäkt att ligga och lapa sol i värmen på någon klippa utan i stället ser möjligheten att träna i tystnad och koncentration på ett närmast folktomt gym. Jag älskar dessa dagar och jag älskar tystnaden och koncentrationen och att omge mig med de få andra som vet att ett gym är en plats för träning i motsats till social interaktion.

Det spelar ingen roll att jag sovit för lite och jobbat för länge och närmast faller i sömn mellan två sett under bänkpressen, dessa tillfällen är alldeles för sällsynta och spills inte bort.

För dagens stadsbor borde Stig Claessons genombrottsroman Vem älskar Yngve Frej vara obligatorisk läsning. Om inte annat för att så många av oss har föräldrar eller mor och farföräldrar som kommer från stugor i skogen och det ännu är för tidigt för oss att glömma dessa gubbar och gummor som bodde djupt inne under tallarna och arbetade med händerna och böjde sina ryggar för kommande generationer att ta avstamp ifrån.

Som en lång dikt vilken växlar mellan korta poetiska utsvävningar och ett mer direkt tilltal läser jag 4.48 Psychosis. Egentligen är texten en monolog skriven att framföras inför publik och kanske vore det avsiktliga sättet att uppleva 4.48 Psychosis att föredra. I brist på detta är det egna rummet sent om kvällen en nog så effektfull arena för Sarah Kanes taggtrådsinlindade akvarium av tankar.

De allra sista timmarna för någon som valt att inte leva vidare. Tankar som upplevs som avskalade och glasklara då depressionen till synes ersatt allt vi lägger till och lindar in i. Men detta är också en illusion. Även dessa tankar är en skapad plats, ett sätt att förklara och linda in, bara så mycket blekare.

Det har tagit tid att komma vidare i Doris Lessings skriveri efter Om katter, som jag älskar och läst ett antal gånger. Lessings övriga noveller har gett intryck av att vila på en helt annan tyngd än ludna, egensinniga vänner med svans och viljan att förstöra bilden av en inpyrd brittisk kattant har inte infunnit sig tidigare.

Det femte barnet är sannerligen något helt annat. En mardrömssaga för vuxna. För som en saga är enda sättet att läsa den och möta demoniseringen av det avvikande som förekommer mellan sidorna. Det är inte utan att jag vill sätta mig ner med Lessing och fråga henne vad fan hon menar med en del saker. Om hon anser sig förmedla någon form av sanning och vilken sanning det då är.

Häri ligger också det briljanta, Det femte barnet må vara en saga men berör och oroar på riktigt.

Det blev en alldeles galet vacker söderkväll i går, tack alla vänner och andra som kom förbi och gjorde den med oss och fyllde världens bästa Nada.

När åklagaren ställer honom mot väggen kring påstådda ordnar av tempelriddare och mystiska möten med krigsförbrytande juggar är det ingen som tror honom. Utredningen har redan visat att detta är osanning. Vad rätten försöker komma fram till är om Breivik tror på detta svammel själv och alltså är otillräknelig eller om det rör sig om medvetna lögner.

Problemet med detta svartvita tänk kring Breiviks mentala status är att det inte tar hänsyn till gråskalorna. Det är ju tämligen uppenbart att Breivik inte tror på sin egen historia, utan att den är en del i den mytbildning han försöker skapa kring sin person, vilket i sig också säger något om hans tillräknelighet.

Breivik verkar vara av den gamla uppfattningen att man inte ska förstöra en god historia med något så futtigt som sanningen. En historia där han är en europeisk hjälte på heroiskt uppdrag. Finns det något friskt i detta, oavsett vad han anser om sanningshalten i sin egen historia? Nej, givetvis inte.

Låt oss inte glömma vad Breivik är, en massmördare som menar att han agerade i självförsvar när han dödade flyende barn. Breivik behöver i första hand inte kriminalvård utan psykiatrisk vård. Detta sticker i ögonen, men så är det. Och blir han en dag friskförklarad i rättslig mening ja, då flyttas han över till kriminalvården.

Det finns andra barer på Söder, barer där det är nog så trevligt att slå bort några timmar och i lugn och ro avnjuta en kväll, men det finns bara ett Nada. Det är ju något alldeles särskilt med denna lilla bar. Kanske just därför att på andra barer hänger man, på Nada festar man.

Varför det är med glädje jag kan meddela att det åter blivit dags att ge vilsna katter en röst och ställa sig bakom skivsnurran på detta älskvärda södersjapp. Vid min sida har jag premiären till ära ingen mindre än debattören och vänsterjabben Clara Lindblom, som lovat att bjuda elektroniska vårtoner och rännstenspop som får det att spritta svårt i benen.

Det kommer bli en alldeles fantastisk kväll med bara ett fokus: fest! Kom dit och häng med oss och drick öl och drinkar och flirta och hångla och ljug och gör allt annat som man gör i kvällen och natten vid en bar om våren.

(Tar någon med sig en tummad bok eller två att byta är det givetvis också välkommet!)

Nu på fredag, 20/4, kl. 21-01
Nada, Åsögatan 140.

Ses där!

Kanske är det för att jag sällan ser på film som de senaste jag sett verkligen drabbat mig och stannat kvar länge. Men det är trots detta bara en film vilken jag några dagar efter att jag sett den vet att jag kommer se om många gånger, Shame av Steve McQueen.

Brandon Sullivan, utmärkt gestaltad av Michael Fassbender, har byggt sin värld liten i just den stad som annars förknippas med motsatsen. Han rör sig hemvant i en inrutad tillvaro av arbete, barhäng och sexmissbruk och låter inget annat komma åt. Och när så sker klarar han inte av att hantera det.

Skillnaden mellan denna och andra liknande historier är det lågmälda berättandet, scener som får ta tid att växa fram och att personerna som gestaltas tillåts vara mer än vad vi får se. Sullivan är inte någon arketypisk samvetslös sociopat, utan en komplex person osäker på hur han ska bemöta händelser utanför sin absolut innersta trygghetszon. Likt de flesta av oss.

Vilket säger något om hur McQueen arbetar med karaktärerna. Det är inte så mycket att de förändras framför oss som att vi får se deras komplexitet växa fram och omkullkasta tidigare föreställningar.

Se Shame av samma anledning som du borde läsa Animals av Keith Ridgway och Döden & Co av Lukas Moodysson, för att de är verk som säger något om vår samtid och livet som urbana människor med en oändlighet av möjligheter inför oss, och hur vi i detta famlar bland valen i försök att hantera mångfalden.