Trots att det släpps mer svensk rap än någonsin blir jag alltid lika överraskad när det dyker upp något som är bra på riktigt och inte bara av god vilja. För handen på hjärtat, nittio procent är jävligt usel.
Älskar beatet och Näääks släpigt kaxiga rap. Det händer att han hänger ute på barerna här i kvarteret och han ser precis lika dryg ut som han låter och är dessutom av vanan att möta folk med blicken och inte titta undan.
Störigt. Men jävligt bra. Precis som rap ska vara.
När ingenting finns kvar att hålla nära hjärtat återstår möjligheten att gå iväg, lämna allt och påbörja något nytt. Om detta handlar Siddhartha av Hermann Hesse. Vetskapen om att ett liv kan rymma flera. En trösterik tanke.
Och ja, jag gillar denna klassiker väldigt mycket.
Så får jag slutligen luta mitt huvud mot den rasande rösten och ta in varje ord. Han rör sig i ryckig skärning och viker sig mot golvet och upp igen och armarna flaxar ut åt sidorna med handflatorna vikta neråt. Som en korp som håller hov i ett alldeles eget månsken ovan nedsläckta och sedan länge förbrukade industrier.
Thåström med rösten. Den där rasande rösten. Som blåser iväg allt som är fult i ren otyglad trots och ovilja att ta del. För att sedan viska om sånt som är vackert eller var vackert och är värt att hålla nära hjärtat nu eller i minnet, om alldeles särskilda dagar och Amanda när hon kommer.
Bröstet knyter sig. Det är lätt att väva in sitt eget i minnena och se världen där under månskenet tilltrasslad och svart.
När Bruno K Öijer äntrar scenen och läser några av sina mest nikotinstinna rader där röd neon faller som glöder sluts en cirkel för få lägger märke till. Trots att det är ur Öijers väv Thåström hämtat sina vingar.
I taxin lutar jag mig tillbaka i baksätet och ser gatorna susa förbi utanför i det bleka ljuset och önskar att jag kunde åka så tills jag inte längre kände igen dem eller mig själv, bara någonstans långt långt bort.
I eftermiddags tog jag en tur nerför Götgatsbacken, strosade in och ut ur klädbutiker i jakt efter något, egentligen vad som helst, som kunde falla mig i smaken. Hittade jag något? Nope, kammade noll, precis som vanligt. Vad gäller mode är jag totalt ur fas med tiden. De kläder jag tycker om verkar inte gå att få tag på.
Om jag skulle drista mig till att försöka förklara min stil, då jag smickrar mig med att påstå att jag har en, får jag börja med att säga att den skiljer sig betydligt mellan vardag och barhäng. Med tanke på mitt arbete blir det mest slitstarka kläder och sånt jag inte behöver vara rädd om till vardags, vilket i princip betyder jeans och collagetröja på vintern och jeans och tshirt på sommaren. Enkelt och utbytbart.
Vardagar som inte går i knegandets tecken måste jag något skamset erkänna att jag tillbringar större delen av tiden i någon form av mjukisar och linne på väg till eller från gymmet. Men om vi blundar för att jag nittiofem procent av tiden klär mig tämligen smaklöst har jag viss stil under återstående hmm… fem procent. En stil jag enklast kan förklara med följande nyckelord: svart, scarfar från Keith Richards 70-tal, Tindersticks vid en bardisk med Jack Daniels i glasen, hoddies, yllerockar, svartvita bilder på Leonard Cohen runt 1972, skinnskor och slitna kavajärmar. Om inte detta ger en tydlig bild kan vi korta ner det till söderslusk med litterära ambitioner.
Detta rimmar illa med dagens smaklöst upprullade mössor och konforma hipsteruniformer, tröjor med påsydda meningslösa detaljer och frisyrer som andas tyskt 30-tal. Att gå utmed Götgatan och titta in på caféer och barer är att i realtid uppleva samma sak om och om igen. Alla, och då menar jag verkligen alla, ser precis likadana ut. Spelar ingen roll om det är åldrande frisörer, konststudenter eller representanter för den nya Stureplansvänstern, idealet är Nils Karlsson Pysslings avkomma med Margret Atladottir och det är precis lika jävla skrämmande som det låter.
En helg i sängen lämnar om inte annat gott om tid att sätta ihop spellistor med vårstinna toner. Vet inte hur många timmar jag lagt ner på att få denna perfekt, men det är på tok för många.
I dag blev jag även påmind om vad enkel vänlighet kan göra för en snorande sjukling. Tack till den fina vän som kom förbi med medicin trots att jag gjort väldigt lite för att förtjäna omtanken.
Ligger hemma och snorar och snörvlar och har mig. Inte alls hur jag tänkt tillbringa denna lediga helg, men vad gör man? Träning och barhäng får skjutas på och hångel i natten är det bara glömma.
I stället läser jag, beställer hem böcker och dricker te. Jag har ett utmärkt recept på te för skeva dagar som dessa: kamomill, en rågad tesked honung och en rejäl skvätt Jack Daniels. En eller två koppar om dagen av denna blandning är som balsam för en rosslig hals.
Och jag lyssnar på Common at Noon av The Real Kids om och om igen. En av de allra finaste sånger som någonsin skrivits om kärlek, saknad och stadslandskap.
Solen tittar fram och smälter lite snö från taken och plötsligt är whiskeyspill och hångel och dåligheter i natten allt jag kan tänka på. Hjärtat har fastnat någonstans i halsgropen och ändå dunkar det i bröstet som om Sofia klockor sytts in där under morgontimmarna.
Det är våren och den kikar väl bara förbi som hastigast för att påminna oss om att den kommer tillbaka om några veckor men vad gör det när den lämnar en känsla i kroppen som bara sköljer iväg vintertrötthet och frusna leder med smältvattnet.
Ta mig till kvällen och en bar så jag får förlora mig i någons ögon och armar och känna den rasande södernatten.
Någonstans mellan vaken och dröm hör jag dem, ett svagt fågellikt läte genom fönstret. Jag faller ner igen, i sömn, och vill stanna där, men väcks åter av lätta steg på fönsterbrädet, som naglar tappande mot tunn plåt.
Jag kliver upp och ut över det kalla köksgolvet och sätter på kaffe och ut i vardagsrummet och slår på datorn.
Det bor två duvor utanför mitt köksfönster. De har tillbringat hela vintern där, kurrat och kurat ihop sig. Jag smyger på insidan för att inte störa och inser att jag trivs med sällskapet av två duvor alldeles intill.
Från datorn sjunger Bill Callahan om fåglar och någonstans att landa och om att stanna sitt hjärta bara för ett hjärtslag.
Jag blåser på kaffet och smakar försiktigt och vaknar sakta till liv. Och ja, även morgonen är sig själv nog.
Var det någon av er som såg Debatt i går kväll? Min kompis/dj-sidekick/grogghämtare Clara Lindblom var med och fullständigt manglade otäcka brats och kristdemokrater. Herregud, KDUs Aron Modig såg ut som en uppläxad småpojke.
Om ni missade programmet har ni chansen att ta igen det här. Trettio minuter in startar debatten där Clara deltar och det är inget snack om vem som lyser starkast och för fram sina argument tydligast. Där andra svamlar är hon exakt.
Claras röst är en av de skarpaste i Sverige och i henne har vänstern ett trumfkort de gör bäst i att använda klokt.
Bättra än att mötas av en naken kvinna och ett helrör efter tolv timmars kneg.
I alla fall likvärdigt, minus baksmällan.
