Caremas tidigare vd Cecilia Daun Wennborg deklarerade förra året för inkomster på över 23 miljoner kronor, enligt Skatteverket, skriver SVT. Det känns som ett slag i magen. Luften försvinner.
När jag under några år i mitten av 00-talet arbetade på ett av Caremas psykiatriboenden fick vi besök av en kvinna som skulle lära oss att vara “kostnadskonstnärer”. När vi kallades till mötet fick vi veta att det handlade om hur vi bäst skulle fördela tiden, men så fort hon nämnde ordet kostnadskonstnär förstod vi vad det egentligen handlade om. Hitta möjliga nedskärningar. Hos oss kammade hon noll. Carema hade ju redan skurit ner på allt till det bara benet.
Från sju på kvällen till åtta på morgonen var det ensamarbete. På morgonen var vi två och några timmar under dagen tre. Detta på tolv boende. Tolv, varav samtliga var gravt psykiskt sjuka, och några gjort sig skyldiga till grova våldsbrott.
Det gick inte att kvällstid bemöta våra boende med den bemanningen. I stället började personalen gå in till dem på i förhand bestämda tider och undvek allmänutrymmena. Därför att det blev för påfrestande att kväll efter kväll ta mötet med tolv psykiskt funktionshindrade personer ensam.
En sommar när vi var underbemannade, på grund av att vi skulle spara in på vikarier, och en kollega arbetade ensam dagtid blev hon hotad till livet av en boende. Hon låste in sig i köket och ringde polisen som sa sig kunna komma först efter två timmar, varpå hon ringde mig. Jag åkte dit och gjorde henne sällskap i köket i väntan på polisen, mycket mer kunde vi inte göra. Men hon behövde i alla fall inte vänta ensam, bokstavligt talat rädd för sitt liv.
Vi visste att den boende inte tog sin medicin och därför var på väg in i en psykos och på det hade en historik av att vara våldsam mot personal. Och att han ofta gick beväpnad med kniv. Vi flaggade för detta uppåt, men det enda som hände var att det skars in på vikarier. Ingenting hade ju ännu inträffat.
Detta samtidigt som Caremas chefer plockat ut enorma löner och bonusar som ett resultat av vårt ensamarbete. Spyan fastnar i halsen. Statsminister Reinfeldts kommentar om att missförhållandena rör sig om enstaka fall urholkar hans trovärdighet. Alla som arbetat för företag som Carema vet att detta inte stämmer. Att det är normen, inte undantaget.
När jag efter två och ett halvt år sade upp mig var det inte för att jag vantrivdes med arbetet i sig eller med de boende utan för att jag kände att jag inte kunde göra ett bra arbete. Vi gick ständigt och väntade på ökade resurser. Det var det enda som höll igång oss. Att vansinnet skulle få ett slut. Allt annat kändes orimligt. Men ingenting hände. Ekonomin var alldeles för ansträngd sades det. Till slut gav jag upp hoppet och slutade.
Givetvis går det att bedriva adekvat och bra vård även i privat regi. Men inte av riskkapitalister där besluten tas högt ovan verksamheterna av personer utan inblick i det dagliga arbetet. Där en hotbild som ännu inte slagit in inte är en hotbild att räkna med och där våta kissblöjor åker på igen för att tjäna några kronor. Där personalen på golvet drillas att bli kostnadskonstnärer samtidigt som ledningen fyller rövarsäckar med våra skattepengar. Detta har Carema bevisat. Det är djävulens matematik de sysslar med, på bekostnad av samhällets svaga.
