Skräpclownen

Sitter med Marisa framför höghuset där hon bor och gör henne sällskap medan hon röker och talar om eventuella resor till varma stränder under kommande vinter. En bil sladdar in på uppfarten mot porten. En man med solglasögon granskar oss från bakom ratten.

Där kommer mitt ex. Hade glömt att han skulle dyka förbi och hjälpa mig med en grej. Nu kommer han tro att vi träffas, säger Marisa.
Mannen stiger ur bilen och kliver bredbent fram mot oss.
Här är min arbetskamrat David.
Hej, säger mannen och tar min hand.
Hej, säger jag och vi granskar varandra på det vägande och smått föraktfulla sätt som två män gör när en tjej finns med i bilden och relationerna är något oklara. Jag reser mig upp, tackar för mig och går till tunnelbanan. Efter en kvart ringer Marisa.

Vet du vad som hände när du gick?
Nej.
Han frågade om vi knullar. Ni knullar, eller hur? sa han. Trodde fan inte det var sant. Nej, sa jag, vi knullar inte. Du ljuger, sa han. Helt jävla otroligt. Varför tror han att vi knullar?
Killar tror alltid att deras ex knullar med allt och alla, det ligger i vår natur.
Men vi knullar ju inte.
Det har ingenting med saken att göra. Och han kan aldrig vara riktigt säker.
Vad spelar det för roll för honom? Det ska han skita i.
Det spelar alltid roll och osäkerheten är värst. Att neka till att man ligger är betydligt värre än att säga att man gör det. Ingen tjej ljuger om att dom ligger men många ljuger om att dom inte gör det. Skulle du säga att vi gör det skulle han bli sur men sen skulle det vara överspelat. Nu vet han inte och det är betydligt värre.
Men det är ju helt sjukt.
Visst, men finns inget sätt att vinna en sån diskussion, det är bara till att erkänna att du ligger med allt och alla. Då kommer han i alla fall tro dig.

När det gått några dagar sedan man klippte sig och mamma fortfarande är den enda som sagt att det är fint slås man av insikten att frisörjäveln har ett och annat att stå till svars för.

Ut genom altandörren, for ett gäng sparvar, som pickat i sig smulor under köksbordet.

Det är så jag vill minnas sensommaren av en sommar som allra mest bestått av jobb, träning och timmar under läslampan. Bilden av ett gäng tjuvaktiga sparvar som helt fräckt tog sig in på jobbet och landade under bordet och där försåg sig av smulor av godsaker innan jag ovetande kom in i rummet och de med ens tog luft och flög iväg ut genom altandörren.

Höstens planer har börjat ta form. Studierna får vänta något då jag ännu inte blivit klar med de kurser som behövs för behörigheten. Istället ligger fokus på en fast anställning och på att ta träningen och skriveriet till nästa nivå. Veckans tre pass på gymmet ska utökas med två i löpspåret enligt en timmes träning varje vardag principen. Är det någon av er som springer och som har koll på skor? Tänker mig ett par tunna och lätta löpskor. Tips välkomnas.

Det var ett tag sedan vi gjorde det här. Och kanske är det inte rätt tillfälle nu i semestertider. Men jag tänker mig att det är en och annan som sitter inne en regnig dag som denna och kan vara i behov av en stunds förströelse.

Jag är som alltid tokigt nyfiken på er. Det ligger i skriveriets natur. Därför, nykomling som gammal räv, svara för tusan.

Hur gammal är du?

Var bor du?

Skriv några rader om dig själv och vad du gör?

Varför läser du? Vad är bra/dåligt med bloggen?

Har vi träffats?

Nämn en bok eller film eller skiva som är oumbärlig för dig och som du vill dela med dig av.

Avslutningsvis. Ge mig ett gott råd, någonting jag borde tänka på i skriveriet eller livet.

Ett tips är att kopiera frågorna och klistra in dem i svaret så ni slipper gå fram och tillbaka.

Tack!

Pet Sounds Bar, 21.40

Fan, Matt, du ser ju ut som Marlon Brando på den här bilden.
Jag vet. Jag får höra det hela tiden. Antingen är det Franke i Pusher eller så är det Brando. Särskilt tjejer säger att jag är lik honom. Killarna går mer på Franke.
Det kan knappast vara fel. Tjejer gillar Brando.
Dagens tjejer gillar inte Brando. Dom gillar taniga pojkar med vampyrtänder.
Sant. Det är vidrigt.
Och jag bitts inte, jag vill göra helt andra saker, men det kommer aldrig se snyggt ut på vita duken.

Det hände att de tog promenader rakt ut i skogen, mamma och son, promenader som inte följde några stigar och inte hade något tydligt mål. De brukade låtsas att de var vilse eller ensamma överlevande efter en zombieattack. En gång lurade mamman pojken att de gått vilse på riktigt. Först trodde han henne inte, men när hon envisades och talade om hur de skulle svälta ihjäl eller frysa till döds när natten kom började han gråta. Då skrattade hon och sa att de visst inte var vilse utan snart skulle gå tillbaka och köpa med sig pizza på vägen hem och att han nu skulle uppskatta den mycket mer. Pojken torkade tårarna, men minnet lade sig som en snara om hans hals och han vaknade många nätter efter mardrömmar, tvungen att försäkra sig om att de inte låg halvt ihjälfrusna i en skog och yrade om att vara hemma i värmen.

Det var sent om hösten och hade precis börjat mörkna när de var på väg tillbaka efter att ha lekt vilse i skogen hela eftermiddagen, en lek pojken inte längre tyckte om men fortsatte med för att inte göra sin mamma besviken. Skogen var dovt grön och brun och doften av förmultnade löv och kåda och mossa satte sig i kläderna. Pojken gick i diket och slog med en gren i det höga döende gräset framför sig då han hörde ett svagt pipande alldeles där han skulle sätta ner foten. Med ett skrik skyndade han upp på vägen.
Råttor, det finns råttor i diket.
Var då?
Precis där.
Pojken stod och hoppade på vägen och pekade ner i diket. Mamman gick fram till vägkanten och spanade.
Var försiktig. Dom kan bitas.
Råttor är inte farliga, sa mamman och spottade. Sluta larva dig.
Hon vände sig mot pojken.
Här finns inget.
Men jag hörde …
Ett pipande, som om något mycket litet drog efter luft genom alldeles för trånga luftvägar, steg upp från diket.
Det där är ingen råtta.
Vad är det då?
Knappt något alls låter det som, men låt oss se efter.
Mamman klev ner i diket. Med det fallande mörkret var det svårt att se någonting i det höga gräset och hon sträckte ut sin hand mot pojken.
Får jag pinnen, sa hon och vek undan gräset. Åh.
Vad är det?
Det är en liten harpalt.
Vad är det?
Det är en harbebis. Den måste ha blivit övergiven.
Pojken tog sig ner i diket, vid sidan om sin mamma. Hon plockade upp den lilla grå palten som inte var större än att den rymdes i handen och höll den mot bröstet och strök försiktigt över pälsen.
Här ska du få hålla.
Pojken tog emot den ludna fuktiga kroppen i kupade händer och kände ben sköra som stickor och ett hjärta som slog snabba slag därunder. Hjärtat mot handflatan fyllde pojkens eget hjärta av vemod och han ville instinktivt stoppa ner palten innanför tröjan och hålla den i värmen alldeles intill kroppen.
Kan vi ta med den hem?
Ja. Han verkar övergiven så varför inte. Vi kan ringa Skansen så kan han den där som brukar vara med på teve komma och hämta honom.
Gör han det?
Det tror jag.
Hur vet du att haren är en han.
Det vet jag inte men det känns så. Karlar är alltid så hjälplösa. Harmamman tröttnade väl på hans tjat och lämnade honom i diket.
Så får man inte säga.
Förlåt.

Pojken och mamman fortsatte längst vägen och pojken höll haren innanför jackan. När de kom hem tog pojken en tröja och bredde ut i soffan där han satte haren.
Vad äter han tror du? Han är säkert hungrig.
Jag vet inte. Mjölk kanske. Eller gräs.
Vi måste ge honom något så att han inte svälter.
Jag värmer lite mjölk.
Mamman kom tillbaka med en tallrik ångande varm mjölk och ställde ner framför haren. Haren sniffade på mjölken och vände sig sedan från tallriken.
Kanske är det för varmt, sa pojken.
Det svalnar. Om inte annat klarar han sig tills imorgon. Här är han i varje fall varm och trygg från rävar och zombier.
Pojken satt med haren och höll den och lät den hoppa runt på tröjan och då och då ställde han den framför tallriken men haren visade inget intresse för mjölken. På natten tog han tröjan och lade på armlängds avstånd från madrassen där han sov. Länge låg han och tittade på haren som skakade som om den frös eller var rädd. Han beslutade sig för att hålla sig vaken och vaka, men när morgonen kom vaknade han och fann tröjan tom. Pojken lade sig med huvudet mot golvet och spanade och där längst inne under soffan bland dammtussar och gamla rester av ostbågar och chips såg han en mörk liten boll. Han drog fram soffan, förvånad över den lilla harens val av viloplats. Han plockade upp den i handen och strök bort dammet från pälsen. Haren sov och skakade inte längre. Pojken klädde sig i kläder som fortfarande doftade av skog och tog en skål med mjölk och flingor i köket, som han åt framför teven med ljudet avstängt för att inte väcka haren. Innan han lämnade hemmet för att gå till skolan väckte han sin mamma.
Glöm inte att ringa Skansen. Haren sover men kommer alldeles säkert vara hungrig när han vaknar.
Nej då. Kila iväg du. Jag ska bara vakna till först så ringer jag sen. Vi ses sen, sa mamman och sträckte på sig i sängen.

Hela dagen tänkte pojken på haren och hoppades att hans mamma hade ringt Skansen och att de hade kommit för att hämta honom och satt honom i en stor inhägnad med en massa andra harar där han kunde bli omhändertagen av en harmamma som kanske saknade en förlorad palt. Han blev alltmer övertygad om att det var precis vad som hänt och när han gick hemåt var han vid gott mod och såg haren framför sig bland alla de andra hararna på Skansen.
Mamman satt i soffan och tittade på ett program av den typ där vuxna människor skriker och gestikulerar och ibland far upp från sina platser och jagar och drar varandra i håret. Djupt försjunken lade hon inte märke till att pojken kom hem.
Hur gick det med haren? Kom dom och hämtade honom?
Nej, sa mamman med blicken kvar på teven. Martin tog honom.
Vadå?
Ja, jag ringde Skansen, men dom ville inte veta av honom. Tydligen borde vi lämnat kvar honom i diket. Det är i varje fall vad dom sa.
Men varför tog Martin honom?
För att återföra honom till naturen. Han kom förbi och skulle ändå ta ut Slice på en promenad. Det kommer gå bra ska du se. Han släpper ut honom på ett stort fält där det finns massvis av andra harar.
Tanken på att Martin tagit haren oroade pojken. Han litade inte på honom. För att inte tala om hur rädd haren måste blivit för hunden. En gång när pojken var med hade Martin hetsat sin hund mot ett träd och hunden hade klöst och bitit så att barken for åt alla håll. Nej, det var ingen bra idé.
Kan vi inte ringa Martin och fråga hur det gick?
Mm, jag gör det efter programmet.
Nu.
Du oroar dig för mycket, sa mamman och tittade för första gången upp på pojken. Hämta mobilen, den ligger på sängen.
Pojken hämtade telefonen och mamman ringde.
Inget svar, sa hon, ryckte på axlarna, lade telefonen bredvid sig och tände en cigarett. Kom här så tittar vi istället.
Pojken satte sig bredvid sin mamma, tog några chips från skålen på bordet och lutade sig tillbaka. Hon lade armen om honom och drog honom till sig och tillsammans tittade de på en kvinna och en man i damkläder som skrek och gestikulerade och plötsligt slog kvinnan till mannen och det strömmade till vakter och mannen sträckte sig över dem och försökte komma åt kvinnan med ett slag.
Så där, sa mamman. Nu börjas det.
Pojken slöt ögonen och bestämde sig för att aldrig någonsin fråga Martin om haren.

Mitt enda riktiga sjöäventyr slutade som en mindre katastrof. Jag var sexton år och gav mig ut i skärgården i en segelbåt med en några år äldre kompis. Vi grillade på klippor och tvättade oss hängande från en lina i aktern. Vi hade med oss en hel del öl och försåg oss med ny i varje hamn. Vi försökte plocka upp tjejer som ryggade inför vårt ovårdade yttre och de halvdruckna inviter vi kom med halv två på eftermiddagen. Särskilt min vän saknade helt skam i kroppen och drog sig inte för att på det mest påträngande vis slå sig ner vid några äldre tjejer på en uteservering och försöka få dem att komma till båten och festa med oss medan jag stod en bit bort och drog foten i gruset, fylld av både förväntan och skämsel.

Vi fick inte med oss några tjejer till båten. Istället gav vi oss iväg ut mot nästa ö och de äventyr vi intalade oss skulle finnas där. Jag var en dålig seglare och tillbringade stor del av tiden nere i kabyssen med en hög serietidningar medan min vän satt uppe och styrde och skötte seglet och svor högt över min uselhet. Själv var jag mest bekymrad över att vi skulle kantra. Med tanke på att ena sidan av båten konstant befann sig bara någon decimeter från vattenytan verkade inte tanken orimlig, men sällskapet hävdade motsatsen.
En båt kantrar inte utan vidare, sa han. Men jag litade inte för ett ögonblick på att hans kunnande inom området var högre än vad gällde tjejer.

Istället för att kapsejsa åkte vi vilse i mörkret och en morgon vaknade vi i vassen intill en ö, där vi drivit in efter att vi givit upp våra försök att navigera och somnat av utmattning. Det fanns en kyrka på ön där vi satte oss som två skeppsbrutna och tittade på modeller av gamla skepp med höga master och stora segel, tills prästen uppmärksammade oss och berättade var vi var och hur vi skulle ta oss därifrån.

Det var knappast vår vecka i skärgården som grundlade mitt intresse för sjön, men det är allt jag har av praktiskt erfarenhet. Istället när jag vuxna pojkdrömmar om att kasta loss och lämna hamn. Drömmar som tar sin näring från böcker av David Vann, Carsten Jensen, Joseph Conrad och Mia Ajvide, toner av Richard Hawley och program som Discoverys Deadliest Catch.

Jag skäms och inser att det inte är någon skillnad på mig och alla andra som lever stadsliv men bär en hemlig dröm om att egentligen vara Huckleberry Finn på väg nerför Mississippifloden på en evig flotte balanserande ett vasstrå mellan läpparna och en stöt i näven. I höstas föreslog jag under ett av de där eviga barsamtalen med Matt och Matte att vi skulle ge oss ut och paddla kanot utmed någon vattenled till sommaren. Bill och Bull muttrade gillande och sedan har ingen av oss nämnt det igen.

I drömmen förs jag av salta strömmar söderut, alltid ensam och med ett leende på läpparna. I ryggen ingenting och lång därborta en ny hamn. Det må vara en dröm drömd många gånger och av många men det är ingen tokig dröm. Nyfikenhet och förändring. Alltid.

Kasta loss!

Juli närmar sig sitt slut och sommaren är inte en hägrande dröm utan något som faktiskt är och till stor del redan har varit och som vi krampaktigt håller oss fast vid ytterligare en tid. Sedan väntar hösten med de skiftningar och explosioner av färger som egentligen bara är förestående bud om den långa kalla vinter som följer.

Hopplöst kan tyckas. Särskilt en grå dag som denna.

Men imorgon glömmer vi allt sånt. Imorgon är det dags att åter infinna sig på allra bästa Nada och njuta av ljuva toner och dricka öl och cava och flirta och hångla och ljuga vid en av Stockholms mest legendariska bardiskar. Vid min sida bakom cd-snurran har jag ingen mindre än Karolina och tillsammans kommer vi spisa den finaste musiken en sommarkväll på Söder kan bjuda.

Vi börjar aftonen med berusade mandoliner och raspiga röster och fortsätter med ett med skymningen tilltagande knaster som av mycket gamla och väl nötta beats och fuktskadat vemod som inte alls gör dig sorgsen utan bara skänker en blå hinna av det slag vilka de bästa kvällarna är inbäddade i.

Imorgon, torsdag (29/8)
Klockan 21-01
Åsögatan 140

Ses där!

Pang, sa det bara och oj vad ont det gjorde.
Dörrlisten tog emot tinningen efter att jag släckt ljuset i köket och försiktigt trevade mig mot sovrummet. Den naturliga följden av det är naturligtvis att slå näven i väggen och sparka på listen så att inte bara tinningen bultar av smärta utan även i handen och foten.

Dumhet i kvadrat, som jag är begåvad med i överflöd om nu någon fortfarande skulle tveka. Det var inte ens gårdagens första olycka. Nej, inte ens den första tinningsolyckan. Tidigare, efter att jag öppnat dörren till skafferiet, lyckades jag sparka till dörren så att den slog i mitt framåtböjda huvud, vilket som bäst var i färd med att syna hyllorna på jakt efter en munsbit. Pang, sa det den gången också och jag hamnade på sängen med ömmande skalle och hand, eftersom jag givetvis bestraffade även skafferidörren med en oövertänkt näve.

Att tiden läker sår och ömmande skallar och händer och fötter är i alla fall en tröst när man alltid lyckas slå sig själv fördärvad mot vad det än må vara som råkar komma i vägen. Och så länge man ligger i sängen och bara håller sig stilla kan man inte göra sig illa. Vad man däremot kan göra är att välta ut vattenkannan över sig när man doppar fingrarna i den för att svalka den ömmande tinningen.

Fem år är en lång tid. För en del småttingar är det hela sträckan, från blodig slemklump till springande och skrikande och tjoande illbatting. Fem år har det också gått sedan jag hamrade ner de första raderna mitt under rådande bloggboom sommaren 2005. Ett helt liv för en illbatting, men även en närmast oändlig sträcka för en skräpclown.

Att gå tillbaka och läsa gamla inlägg är som att glänta in i askar av minnen, väl bevarade från en annan tid. En del står som direkt pinsamt (”slåss är kul”), annat genant på ett mer fåraktigt subtilt sätt och skrämmande mycket är uselt skrivet. Vad som emellertid slår mig är att drivet satt där från början. Trots de bristfälliga grammatiska kunskaperna jag vid den tiden hade ångar texterna på och när jag återvänder till dem är det inte enbart med ångest utan även viss stolthet över flödet, den orubbliga tonen och entusiasmen med vilken jag spred en tvivelaktig gospel om försupna helgkvällar, rallarsvingar och slugt beräknande kjoltyg. Ingen annan gjorde det som jag gjorde det. På gott och ont.

Men det är det senaste året som i efterhand lyser starkast. När det tog slut med Jannike och jag i samma veva blev av med jobbet kom bloggen att bli viktig på ett sätt som den inte varit sedan den där första tiden. Att få spilla ut mina fem cent och att ni tog er tid att läsa och kommentera blev en stenstod att knyta tillvaron kring. Det är när allting faller och man blir sårbar och taggarna riktas både utåt och inåt som den feta grädden serveras. I glappen och mellanrummen finns det intressanta. Lyckan skriver vitt och kan aldrig bli lika angelägen.

Likt ballongfarare tar vi oss stundom högt högt bara för att andra gånger sväva strax ovan mark, tvingade att göra allt för att hålla oss i luften. Lika lite som jag kan återskapa den blåtintade desperation som speglade av sig här under andra halvan av förra året kan jag låtsas vara den där rumlaren som kickade igång allt sommaren 2005. Vilket inte heller är eftersträvansvärt. Bättre då att vända blad och fortsätta där man står nu men ena foten på gymmet, den andra i baren och famnen full med böcker.

Fem år till. Minst. Så länge ni läser fortsätter jag skriva.

I morgon, fredag, spelar mina vänner Karolina och Sebastian skivor på Snotty, Skånegatan 90, mellan 21-01, jag tänkte dyka förbi där en sväng och fira de här fem åren med en öl eller två, kom gärna förbi ni också!

Edit: Sebastian och Karolina var dubbelbokade på Snotty. Inte deras fel. Därför inget häng där ikväll. Ber om ursäkt om någon av er svängde förbi.