Skräpclownen

Om en stund ska jag gå upp och skriva hur jag ligger vaken i sängen och försöker somna genom att hålla samma rytm på andningen som hon som sover bredvid mig. Hur den flyr mig den där rytmen och hur sömnen uteblir, om detta ska jag skriva, tänkte jag innan jag somnade.

Jag hade gått upp och ställt mig i vardagsrummet och tittat ut över innergården och mörka fönster och försökt gissa mig till vad klockan var. Bara tre fönster lyste. Den kunde vara vad som helst innan sex. Mellan sex och sju vaknar gården och enstaka fönster blir till en vägg av ljus mot morgonens mörker. Arbetare i alla dess former stiger upp innan sju och här finns inte längre några. Har du tagit tunnelbanan innan säg halv sju på morgonen vet du vad jag menar. Det är en helt annan typ av passagerare än en timme senare och de kommer inte från Södermalm.

Om detta grubblade jag. Och om rytmen, varför ska det vara så svårt att falla in någon annans?

Du är elak i kväll, sa hon när det alls inte längre var kväll utan natt och jag skakade på huvudet, nej, det är jag inte.

I morgon fredag gästar jag den legendariske söderprofilen, barnötaren och indieförfattaren Sebastian af Lindmark bakom skivsnurran på Snotty. Tillsammans ska vi vigla upp folket med ljuva toner, rövarhistorier från slitna kavajfickor och våra vackra ansikten.

Senast det begav sig svimmade unga damer, katter rymde från sina hem och strök jamande utmed gatorna, och de angränsande barerna bjöd på fri sprit för att locka tillbaka gästerna, till ingen nytta.

Vi ses när mörkret lagt sig över taknockarna i denna det nya årets första fredag, det kommer bli alldeles alldeles fantastiskt.

Fredag 6/4, kl 21-01
Snotty, Skånegatan 90

Klockan var strax efter ett och jag skyndade upp mot Liljeholmen. Krutdoften hängde kvar i luften och smällare ekade på avstånd. Jag hade bråttom. Jag skulle träffa en tjej. Vi skulle skåla in det nya året med jack och cola och blicka ut i natten från min lägenhet och jag skulle hålla henne nära.

Liljeholmen var stilla. Några poliser plockade öl av ungdomar. En kvinna balanserade väl nära kanten samtidigt som hon pratade i telefon, kanske på väg till ett kärleksmöte. Tåget tog mig till Slussen. Först tänkte jag promenera sista biten hem men när jag såg att det var två minuter till nästa på gröna linjen gick jag ner i trängseln på perrongen. Hemma om tio, skrev jag till henne.

Vagnen rörde sig inte. Dörrarna öppnades och stängdes och öppnades igen och fler trängde sig in i de redan packade vagnarna. Som rusningstrafik. Med skillnaden att alla passagerare var fulla. Några väldigt så. Dörrarna stängdes, men tåget rörde sig inte. En minut gick. Två.

Kan du ta undan din armbåge, sa en kvinna vid min sida till mannen framför.
Håll käften hora, sa han.

Två killar i tjugoårsåldern som stod lutade mot dörrarna började skratta. Jag förstod dem, svaret kom så snabbt och var så grovt att det lät närmast overkligt. Komiskt. Kvinnan sa inget tillbaka. Klokt av henne, tänkte jag. Alla strider är inte värda att ta. Men mannen gav sig inte.

Säg aldrig åt mig vad jag ska göra, hora.
Hon sa inget.
Fan vad äcklig du är.
Men ge dig nu, sa en yngre tjej.
Håll käften, skrek han. Hela vagnen var nu uppmärksam på att något var på väg att hända där vi stod och trängdes, jag med hans rygg precis framför mig.

Var inte en sån luffare, sa en av de unga killarna vid dörren, fortfarande med ett leende.
Vem fan kallar du luffare?
Ingen, men du borde ta det lugnt.
Du ska överhuvudtaget inte tilltala mig, horunge.
Okej, sa killen och vek undan blicken. Inget leende nu och med en uppmärksamhet han inte önskade riktad mot sig.
Jag borde slå dig på käften, sa mannen och försökte tränga sig fram. Det var för trångt.

Jag tänkte: jag har jobbat tretton timmar och ska träffa en tjej jag tycker om och ligga med henne i mina armar och känna henne andas mot min hals. Jag tänkte: ta mig härifrån till nästa situation.

Lugna ner dig, sa kvinnan som först bett honom ta undan armbågen.
Håll käften jävla feministfitta annars slår jag dig på käften, skrek han.

Vagnen rörde sig fortfarande inte. Hur många minuter hade gått sedan dörrarna stängdes sista gången? Tre kanske fyra? Det kändes längre. Jag tänkte: jag borde säga något. Jag tänkte: säger jag något blir det vev och jag orkar inte vara i den här situationen. Jag tänkte: för bara någon minut sedan låg jag redan med henne i mina armar. Jag tänkte: ta mig till nästa situation.

Era jävla horor, spottade han fram. Och dig ska jag fan döda, bögjävel, sa han till killen.

Jag sökte killens blick med min, ville att han skulle förstå att jag, om det gick så långt som till vev, skulle hjälpa honom. Han besvarade den inte. Såg den kanske inte ens. Och jag sa inget. Avvaktade i stället.

Vagnen började rulla och vi i den var tysta. Utom mannen som muttrade. Medborgarplatsen, och han gick av framför mig. Den unga killens blick mötte min på vägen ut, full av förakt. Den sa: varför gjorde inte du något? Jag tittade undan, ville säga: det hade jag gjort, men inte innan det gått för långt. I stället skyndade jag förbi, väl medveten om att de orden inte betytt ett skit.

Jag fortsatte efter mannen uppför rulltrappan, såg honom vika av till höger upp mot Folkungagatan, där jag vek till vänster.

Några tjejer tog ställning för varandra i vagnen. En ung kille, betydligt mindre än mig, gjorde sitt bästa. Jag förblev tyst. Av bekvämlighet. Att ta ställning hade kostat. Oklart vad. Kanske en spottloska. Kanske ett vev. Kanske ingenting.

När skammen senare under natten blev för tung berättade jag.

Hon sa: Du gjorde rätt för jag vill vara här med dig och så kanske det inte hade blivit annars. En situation leder in i en annan och tillslut är man i en som är helt avlägsen den man från början tänkt sig.

Jag sa: I vems armar skulle du helst vila? Han som tog ställning eller han som förblev tyst medan en vidrig typ ägde en hel vagn med sitt vidriga sätt? Kvinnan han kallade feministfitta hade kunnat vara min mamma, eller du. Killen han hotade med stryk någon av mina bröder. Och om så vore hade jag då önskat att mannen bakom sagt något, även om han med detta riskerade att natten skulle ta sig en annan utveckling en den tänkta.

Det är inte en nödvändighet att i varje given situation ta ställning. Alla vidrigheter behöver inte bemötas. Inte av den här arten heller. Att inte ta ställning där du vet med dig att du kan göra skillnad är däremot förkastligt. Tjejerna skulle inte behöva ta mannens hot och vidrigheter, inte den unga killen heller. Inte utan att någon stod upp för dem. De kunde inte skynda vidare som vore fallet ute på gatan. Dörrarna var stängda. Utrymmet trångt. Mannen fick leka tyrann i två minuter och de som blev utsatta fick känna hur det är när majoriteten förblir tyst. När jag förblir tyst.

När blev jag för bekväm för att riskera ta eller ge en näve?

Skammen sitter kvar än och jag har liksom svårt att sträcka på ryggen, medveten om att jag inte har någon rätt till det. Vad jag gjort tidigare, vetskapen om att jag andra gånger tagit rätt beslut, lindrar föga. Du är aldrig bättre än senast du sattes på prov och senast var jag tyst.

Årets sista spellista, för vintern och för natten och för mörkret vi räds.

2011 har varit … stabilt. Jag har tränat, jobbat och läst mer än något annat år och av bara farten hållit mig på rätt sida av dåligheternas tunna linje. Eller så är det något jag intalar mig, att jag när som helst kan falla tillbaka i den eviga nattens nattsuddartillvaro, för att självbilden ska hinna med. Eller för att livet måste levas med både det finstilta gräset och källarskrattet, men att balansen skiftar över tid, med ålder.

Ja, ålder. Om några veckor fyller jag trettiosju. Är bekväm med det, har ännu inte bekommit mig att åldras. Gillar trots allt att känna hur livet byter fokus på precis det förutsägbara sätt vilket jag intalat mig aldrig skulle hända. Att grå hårstrån spränger sig in i kalufsen och skäggväxten. Brukade få höra att jag ser yngre ut. Inte längre.

Och den här tvärheten, är den ny, ett resultat av stigande ålder, eller har den alltid funnits där? Stör mig något förbannat på slarv, vänsterhandens knåpande.

Allt är emellertid inte Carema. Allt är inte Nyheter24. Allt är inte Marcus Birro. Det finns sånt som glimrar, motvikter i härdsmältan. Tänker på journalisterna som sitter fängslade i Etiopien. Nu vet vi inte hur deras reportage hade blivit, men de tog en risk, ansträngde sig, och givetvis inte med avsikten att sedan kladda ihop tusen tecken på måfå och få ut det så fort som möjligt. Den dag de kommer hem, vilket lär ta betydligt kortare tid än elva år, kommer de med rätta bli belönade för ambitionen.

Man ska vara tacksam, sa en god vän nyligen, för ser man sig omkring finns det otroligt mycket att vara tacksam för. Precis så känner jag i det privata, vilket är nog så viktigt. Men lyfter jag blicken och ser en cirkel vidare blir jag livrädd. Den skenande kapitalismen som slår ut hela länder, sverigedemokraterna som bara blir bättre och bättre på att bädda in sitt bruntintade budskap i folklig retorik, den splittrade vänstern inom svensk politik, en vänster som behövs så otroligt mycket just nu, men som jamar blint utan ledarskap eller fast kurs. Och våra medier, som i denna kritiska tid aktivt avvecklar sig själva och allt för ofta bara tycker i stället för att gräva. Allt i linje med enkel ekonomisk logik, tycka är billigt gräva är dyrt.

Det finns fan så mycket att skrämmas av. I horisonten, 2012, tornar ett mörker. Och ja, jag är rädd för mörkret.

De fetstilta fann jag extra läsvärda och de kursiva något mindre så.

60. Svindel. Känslor av W.G. Sebald
59. Den ryska frågan av Anatolij Krym
58. Crimes in southern Indiana av Frank Bill
57. Hemligheten av Philippe Grimbert
56. Om vänskap funnes av Stig Claesson
55. Harens år av Arto Paasilinna
54. Towelhead av Alicia Erian
53. Kommer aldrig mer igen av Hans Koppel
52. Rosine av Stig Claesson
51. Ismael av Klas Östergren
50. Attila av Klas Östergren
49. Jag tänker ofta på Céline av Sture Dahlström
48. Ibland bara måste man av David Levithan
47. Science Fiction av Johannes Heldén
46. Fat City av Leonard Gardner
45. The Sunset Limited av Cormac McCarthy
44. Just Kids av Patti Smith
43. Historien om det gamla barnet av Jenny Erpenbeck
42. Song of Lunch av Christopher Reid
41. Mannen på balkongen av Sjöwall/Wahlöö
40. Bastard Out of Carolina av Dorothy Allison
39. Samtal på fjärrtåg av Stig Claesson
38. Ten Stories About Smoking av Stuart Evers
37. Blåbärsmaskinen av Nils Claesson
36. Kvinnan som gick in i dörrar av Roddy Doyle
35. Muscle For The Wing av Daniel Woodrell
34. Min Kamp av Karl Ove Knausgård
33. Lagt Kort av Joan Didon
32. The Boat av Nam Le
31. The Crossing av Cormac McCarthy
30. Ones You Do av Daniel Woodrell
29. Born to Run av Christopher McDougall
28. Ett litet hål i mörkret av Ingrid Olsson
27. Under the Bright Lights av Daniel Woodrell
26. Vad jag pratar om när jag pratar om löpning av Haruki Murakami
25. Min oskuld och Pearl Harbor av Charles Bukowski
24. Fjärilen i min hjärna av Anders Paulrud
23. Hundarna av Ola Nilsson
22. Om konsten att läsa och skriva av Olof Lagercrantz
21. True Grit av Charles Portis
20. Grymhetens stad av Kristian Lundberg
19. Caribou Island av David Vann
18. Blood Knots av Luke Jennings
17. Rödby-Puttgarden av Helle Helle
16. Give Us a Kiss av Daniell Woodrell
15. Kafka på stranden av Haruki Murakami
14. Anta din viktigaste utmaning - LCHF av Annika Dahlqvist
13. Easter Parade av Richard Yates
12. Sailor and Lula av Barry Gifford
11. Doktor Glas av Hjalmar Söderberg
10. Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva av Ann Heberlein
9. Skugga-Baldur av Sjón
8. A Rulebook for Arguments av Anthony Weston
7. Outer Dark av Cormac McCarthy
6. Ankomsten av Tan Shuan
5. The Gashlycrumb Tinies: Or, After the Outing av Edward Gorey
4. They Came Like Swallows av Maxwell William
3. Bildhuggarens dotter av Tove Jansson
2. Det var inte mitt fel!: Om konsten att ta ansvar av Ann Heberlein
1. En helvetes vinter (Winters Bone) av Daniel Woodrell

När jag vaknar känner jag doften av tobak i lakanen. Och jag minns hur hon satt lutad mot väggen och rökte i det svaga ljuset från läslampan. Och senare, hur hon lutade sig över mig innan hon gick och jag fortfarande var halvvägs i sömn.

Jag tål ingenting längre. Två glas vin och en grogg och jag mår som efter en helkväll med extra allt. Önskar du vore här, skriver jag. Glöm inte att dricka vatten, skriver hon. Vill också vara i din säng nu.

Transtömers C-dur har följt mig de senaste dagarna. På tunnelbanan, på jobbet, vid bardisken och om natten.

När han kom ner på gatan efter kärleksmötet
virvlade snö i luften.
Vintern hade kommit
medan de låg hos varann.
Natten lyste vit.
Han gick fort av glädje.
Hela staden sluttade.
Förbipasserande leenden -
alla log bakom uppfällda kragar.
Det var fritt!
Och alla frågetecken började sjunga om Guds tillvaro.
Så tyckte han!

En musik gjorde sig lös
och gick i yrande snö
med långa steg.
Allting på vandring mot ton C.
En darrande kompass riktad mot C.
En timme ovanför plågorna.
Det var lätt!
Alla log bakom uppfällda kragar.

Det är ju så vintern ska spelas. I C-dur. Och när vi ändå talar i toner tänkte jag bjuda en spellista som bland annat innehåller årets allra finaste sång, Spin that girl around av Euros Childs.