Skräpclownen

I går gick jag och Matt ut och drack oss riktigt riktigt fulla. Det var inte tänkt så. Inte alls. Men så blev det.

Och just där och då kändes det som en bra idé.

I morse var jag inte längre lika övertygad. Munnen var hopklistrad och huvudet värkte och magen ska vi inte tala om. Och jag vaknade till det omisskännliga ljudet av tevesport som Hermann haft det dåliga omdömet att dra igång halv åtta på morgonen. Först låg jag bara där och kände efter om alla kroppsdelar fanns på plats och funderade över om det inte var en dålig mardröm där jag hamnat i ett vinter-OS helvete. Tydligen inte.

- Stäng av det där jävla ljudet, jag sover.

Och det gjorde han, men då var det redan för sent. Jag var klarvaken. Medan Hermann gick omkring och spolade i kranar och förde liv på parketten kontemplerade jag över lustmord och plågsamma tortyrmetoder.

Jag kan ge honom att han har ett utpräglat ordningssinne vad gäller disk och att plocka undan efter sig, men det där med tystnad är helt enkelt inte Hermanns grej.

I dagens barstolsinlägg skriver jag om en av våra mest grundläggande instinkter: mord.

Hade liksom sett fram emot i kväll, löningshelg och göra några barer med grabbarna. Nästa helg blir det kneg rakt igenom från tidig morgon till kväll och i morgon eftermiddag går jag på ett långpass. Allt sånt är givetvis lysande, ni ska veta att jag behöver alla timmar jag kan få.

Men i kväll, det skulle ju bli magnifikt.

I stället skrotar jag omkring i grå träningsbyxor, tvättar i tvättstugan och stirrar ut mot en grå skymning där snön glider av taken i stora sjok och gården ser ut som en undergångsskildring alá “jorden som ruttnade”. Grått rakt igenom. När det skulle vara färgsprakande fredag och ölspill och hångel och ligga.

Fan.

Inte ens när Karolina hörde av sig och erbjöd två friplåtar till Jamie T åkte mungiporna upp.

För några år sedan hade jag bara ryckt på axlarna, tagit emot en friplåt och gjort södernatten på solokvist. Sånt var vardag, ja jävlar, till och med att föredra ibland.

Men inte nu inte, nu är man gammal och bekväm och vill ha grabbarna att luta sig emot och snacka strunt och spana in tjejer med. Bästa grabbarna som har sitt på det torra och alltför snabbt glömmer att klia sin kompis under hakan och följa med ut på nidingsdåd.

De jävlarna.

Edit: Utgång med Sascha, Marie Laveau (och eventuellt Jamie T) here we come!

Det var precis när jag kommit ner för trapporna från Folkungagatan som fötterna lättade från marken och vinterns första vurpa var ett faktum. Platsen var inte optimalt vald med snösörja och skit men jag lyckades dämpa fallet med handen och fyllgubbarna som satt längst väggen fick sig ett rejält garv och några flög upp från sina platser och en blev så exalterad att han tog några danssteg och tjoade.

Och jag är ju inte sämre än att jag bjuder på en bugning när jag möts av en uppskattande publik.

Annars flöt helgen lugnt. Söndagen fortsatte med födelsedagsfirande av mamma och morfar ute i Täby och kvällen innan var jag en kort sväng på Debaser Medis och Snotty.

Jag tar det piano, dricker bara måttligt och ser till att hålla huvudet klart. Bråda tider stundar och sånt vill man gå in i med stadig hand.

Det lutar åt ytterligare några år i skolbänken. Syster David klingar rätt fint tycker jag.

I dag läser ni min låååånga intervju med Willy Vlautin på Barstol.

Har kämpat med den hela natten så nu kräver jag fan att ni tar er tid och gillar!

Snön viner och blåser kring på taken. Moln av korn yr ner och slår mot fönstret. Knastrar till mot glaset.

Att sitta inne och se ut är som att vara mitt i en vintersaga. Det är lätt att föreställa sig varm choklad och bullbak och att det faktiskt bor små pysslingar i hål i väggarna.

Vintern från sin bästa sida. Ensamheten från sin bästa sida.

Tystnad och så ljudet av ännu en vind som drar förbi och stramar åt som en gammal gast som vill in men står helt utan chans.

För här är värme nu.

Och varför då öppna.

Den första sensationen. Kornen mot ansiktet. Uppfriskande som kallt vatten om morgonen.

Inte samma sak som att man vill ställa sig där, stå i blåsten och bli kvar.

Dessa dagar undviker jag sånt, rår om mina tassar och blickar ut från en säker plats bakom väggar och glas. Och gastar slänger sig mot fönstret och skriker till men här inne blir det till en viskning och det är knappt att jag hör, bara en antydan till ett förkunnande att där ute råder vinter, rasar av.