Inte förrän i den allra sista novellen, där vi får möta en kvinna som tillbringar tid ensam på en skärgårdsö om hösten och plötsligt får sällskap av en ekorre som seglar i land på en plankbit, vaggas jag i det typiskt Tove Janssonska.
I övrigt utgör Lyssnerskan en brokig blandning av av sånt som skimrar och sånt som hade behövt mer putsning. Men Ekorren, som den avslutande novellen givetvis heter, tillhör Toves allra finaste skriveri. Det är när hon skildrar vardag, ensamhet och de små företag en ensam person tar sig för i sin vardag som hon träffar hjärtat på den som kan känna igen sig i det och också ser det ljuva däri. Tove visste att umgås med ensamheten.
Tags: lyssnerskan, tove jansson