I eftermiddags tog jag en tur nerför Götgatsbacken, strosade in och ut ur klädbutiker i jakt efter något, egentligen vad som helst, som kunde falla mig i smaken. Hittade jag något? Nope, kammade noll, precis som vanligt. Vad gäller mode är jag totalt ur fas med tiden. De kläder jag tycker om verkar inte gå att få tag på.
Om jag skulle drista mig till att försöka förklara min stil, då jag smickrar mig med att påstå att jag har en, får jag börja med att säga att den skiljer sig betydligt mellan vardag och barhäng. Med tanke på mitt arbete blir det mest slitstarka kläder och sånt jag inte behöver vara rädd om till vardags, vilket i princip betyder jeans och collagetröja på vintern och jeans och tshirt på sommaren. Enkelt och utbytbart.
Vardagar som inte går i knegandets tecken måste jag något skamset erkänna att jag tillbringar större delen av tiden i någon form av mjukisar och linne på väg till eller från gymmet. Men om vi blundar för att jag nittiofem procent av tiden klär mig tämligen smaklöst har jag viss stil under återstående hmm… fem procent. En stil jag enklast kan förklara med följande nyckelord: svart, scarfar från Keith Richards 70-tal, Tindersticks vid en bardisk med Jack Daniels i glasen, hoddies, yllerockar, svartvita bilder på Leonard Cohen runt 1972, skinnskor och slitna kavajärmar. Om inte detta ger en tydlig bild kan vi korta ner det till söderslusk med litterära ambitioner.
Detta rimmar illa med dagens smaklöst upprullade mössor och konforma hipsteruniformer, tröjor med påsydda meningslösa detaljer och frisyrer som andas tyskt 30-tal. Att gå utmed Götgatan och titta in på caféer och barer är att i realtid uppleva samma sak om och om igen. Alla, och då menar jag verkligen alla, ser precis likadana ut. Spelar ingen roll om det är åldrande frisörer, konststudenter eller representanter för den nya Stureplansvänstern, idealet är Nils Karlsson Pysslings avkomma med Margret Atladottir och det är precis lika jävla skrämmande som det låter.
