Jaha. Det är natt och jag sitter uppkrupen i sängen och har ännu ingen tanke på att släcka lampan och du kommer och krafsar på dörren som en gammal strykarkatt vilken återvänder till hemmet när vintern blivit för hård.
Låt mig värma mina tassar här!
Natten är sig själv nog. Men du du kryper upp på mina axlar och spinner mot mitt öra.
Allting, säger du, allting som är värt någonting har sitt ursprung i risktagande och smärta. Allt du någonsin hållit värt har gjort ont och nu gör inget ont för du tar inga risker. Du tar inga risker för du är rädd att förlora vad? Vad är värt att behålla, verkligen värt att behålla och trycka nära bröstet av vad du har? Säg något. Vad som helst.
Betänk detta. För jag kommer tillbaka och jag kommer krypa upp på dina axlar och ställa samma fråga, natt efter natt, säger du.
Natt efter natt tills du har ett svar.
Du hoppar ner och går i sakta gemak och med säkra tassar mot dörren och försvinner ut. Luggsliten, men levande. Och om en kall vind blåser burrar du upp pälsen, knycker på nacken och går vidare för i värmen blir du aldrig annat än en tillfällig gäst.
Det är sant, att leva utan att ta risker är att sakta dö. Många förknippar detta risktagande med att ständigt vara på väg men jag har kommit att se det från motsatt håll. Att stanna och kämpa för det man ändå tror på är ofta förknippat med långt större risktagande än att vara den som drar vidare.
Du verkar vara rädd för det du behöver mest. Vad det är, vet du givetvis själv redan.
Original Matte>> För Cormac McCarthy tog det sjuttio år att komma fram till det, om jag nosar där redan halvvägs kanske jag inte är helt fel ute. Tror det har med vår tid att göra, valfriheten och de lösa tyglarna. För någon som dig som fick barn tidigt är det ju helt andra förutsättningar, du blev berövad valet, kanske med fördel.
MH>> Det är bekvämt att leva enligt invanda mönster och bara behöva ta hänsyn till sig själv och den egna viljan.
Man har alltid ett val, jag kunde ha skitit i allt, men valde att stanna och kämpa när mattan drogs bort under mina fötter. Mina barn är min religion, det enda jag vet att jag aldrig kommer att sluta tro på. Denna tro ger mig en fördel i livet, detta och mina medvetna val, inte berövade val. Skillnaden är enorm.
Sorry, det var klumpigt uttryckt, och inte minst avslöjande om mina egna fördomar kring föräldraskap. Du har helt rätt i att det alltid finns ett val och att du aktivt tagit dina tvivlar jag inte det minsta på.
Det är ok, jag förstod vad du menade men kände ett behov av att förtydliga.
Du är för fager David, det är nog ditt stora problem. Alla jag känner som har lätt att få tjejer fastnar i det där, det finns alltid någon ny som knackar på dörren. Har aldrig varit i det själv men kan tänka mig att det är förförande och att man kanske inte riktigt mognar och behöver kämpa för att gå in i något till 100 procent. Det är lite sorgligt faktiskt. Kvinnor är inte bara kvinnor de är en person, en själ som kanske behöver dig och som kan älska dig precis som du är. Du kanske bara väljer damer att spegla dig i.
Äsch, vet inte vad jag ska svara på detta. Dejtar inte med den intensitet du verkar tro. Det är en gammal sanning som inte stämmer längre.
Trivs med ensamheten, kanske för bra. Samtidigt finns en längtan efter något annat. Det är komplext och jag har inte lyckats räta ut det helt ännu, om man nu någonsin gör det?
Anonym: Alla har vi väl jagat kvinnlig uppmärksamhet i våra dagar, även jag fast jag inte är tvålfager. Det är visserligen sant att man kan fastna i jakten och den ständigt sökande blicken, men jag tror inte det har så mycket att göra med hur man ser ut eller hur lätt man har att få napp, det är väl mer en fråga om vad man vill..?