Döden & Co hade aldrig givits ut om den författats av en icke känd person, den är pladdrig, självupptagen och självömkande och vet om det, men är trots detta, eller på grund av detta, också mycket gripande.
Lukas Moodysson lämnar ingen tanke orörd när han i kölvattnet av sin faders död krisar, varje sten ska vändas och vridas och vändas ett varv till och han ska tvaga sig själv, sin far och halva mänskligheten och kanske komma fram till något längst vägen. Det är precis så galet som ingen av oss vill bli påkomna med att vara.
Även om det gått inflation i fadersuppgörelser senaste åren har samtliga jag läst (Legend of a Suicide, Blåbärsmaskinen, Mig äger ingen och Min kamp) varit värda sin tid, Döden & Co är inget undantag. Den kan även ses som en del i de senaste årens hafstrend där böcker spottas ut snabbt och lite slarvigt på en höft, vilket motsägelsefullt nog klär det klaustrofobiska innehållet väl.
Jag påbörjade Döden & Co sent en kväll, lade den ifrån mig för några timmars mardrömmar och tog upp den direkt när jag vaknade, bara för att få avsluta den och komma ut på andra sidan.
Tags: döden & co, lukas moodysson
Hej! Jag läser din blogg ibland och gillar den skeva romantiken. Keep up the good work! Hur som helst, känner du den dör tjejen som kallade sig Kniven? Tyckte verkligen om hennes blogg, knivtid, men hon la ner den förra året. Vet du om, och i så fall var, man kan läsa henne idag? Tack på förhand!!
Tack, Emma! Är glad att kunna kalla Kniven min vän. Vad jag vet går det för tillfället inte att läsa henne någonstans, men får hon för sig att börja blogga lägger jag ut en länk. Och får hon arslet ur vagnen och släpper en till bok (ja, hon har släppt en fin diktbok tidigare) kommer det självklart slås på stora trumman.