Osynliga händer irrar kring en mörk brunn. Vad som på ytan är tämligen ordinär noir döljer något betydligt djupare.
Det handlar om de val vi ställs inför och hur vi rättfärdigar dem för oss själva, eller totalt struntar i det. Svartsjuka dragen till sin yttersta spets, där egoism i ren panik skapar tunnelseende med katastrofen som enda möjliga konsekvens.
Det är nu en dryg vecka sedan Stig Saeterbakken tog sitt liv. Vi, läsarna, har all anledning att sörja en stor författare.
Det knackade precis en polis på dörren och jag hann krisa några sekunder, tänkte att det kunde ha hänt en anhörig något, innan han sa: du har nyckeln kvar i låset.
Jaha, tack, sa jag, tog min nyckel och tittade frågande på honom.
Det visade sig att han knackade runt för att höra sig för om ett brott som begåtts nere på gatan för några dagar sedan.
Tyvärr, varken sett eller hört något, sa jag.
Är det en inarbetad polismetod att köra tysta sekunder i hopp om att folk i ren panik ska erkänna brott när de knackar på? Själv hann jag tänkta både på anhörigas hädangång samt rannsaka samvetet innan han fick mål i mun.
Okej så här är det, jag har påbörjat två av Jonas Hassen Khemiris jävla böcker med några års mellanrum och det slutade med att jag lade ner båda. De är på många sätt bra, rasande välskrivna och genomtänkta saker, men tilltalet faller mig inte på läppen. Jag tränger inte in mellan sidorna.
Nu senast Montecore. Jag påbörjade den sent i går kväll och gav mig tusan på minst hundra sidor men efter sextio kom jag på mig själv med att ständigt flyta bort i tanken: jack å cola smakar gott i munnen… kvinnor… ostbågar. Detta trots att jag läst och gillat både kortare noveller och krönikor av Khemiri.
Två gånger har jag dessutom blivit tagen för karln ute i natten. Jag har givetvis trott att det varit läsare härifrån som trängt sig fram för att byta några ord men nej, Ett öga rött öh … Ett öga rött.
Precis i Boxhörnet Folkungagatan Götgatan blev jag närmad av en ung full drummel.
Det är ju du!
Vadå?
Han som skriver.
Kanske det är.
Jag visste det, Ett öga rött för fan, Ett öga rött.
Nej. Du tar fel.
Lägg av nu, det är visst du.
Klart det är jag men jag är inte han. Fatta.
Typ så. Sjukt irriterande.
Nu vet jag inte, jag står och stampar och funderar på att bara skita i det, tid för böcker som inte når in finns inte. Samtidigt anar jag att Montecore är den typ av bok som belönar läsaren först efter sista sidan. Förbannat. Kanske tar jag upp den i kväll igen och ger den fram till hundra?
Nej. Envar av Philip Roth är en berättelse om åldrande och det kroppsliga förfall vi alla får uppleva om vi hänger med tillräckligt länge. Tyvärr drunknar den antydan av silvernackad klarsynthet som finns i ohämmad självömkan och gubbsjuka. Det enda jag bär med mig är en alltför målande bild av hur jag själv inte vill åldras.
Jaha. Det är natt och jag sitter uppkrupen i sängen och har ännu ingen tanke på att släcka lampan och du kommer och krafsar på dörren som en gammal strykarkatt vilken återvänder till hemmet när vintern blivit för hård.
Låt mig värma mina tassar här!
Natten är sig själv nog. Men du du kryper upp på mina axlar och spinner mot mitt öra.
Allting, säger du, allting som är värt någonting har sitt ursprung i risktagande och smärta. Allt du någonsin hållit värt har gjort ont och nu gör inget ont för du tar inga risker. Du tar inga risker för du är rädd att förlora vad? Vad är värt att behålla, verkligen värt att behålla och trycka nära bröstet av vad du har? Säg något. Vad som helst.
Betänk detta. För jag kommer tillbaka och jag kommer krypa upp på dina axlar och ställa samma fråga, natt efter natt, säger du.
Natt efter natt tills du har ett svar.
Du hoppar ner och går i sakta gemak och med säkra tassar mot dörren och försvinner ut. Luggsliten, men levande. Och om en kall vind blåser burrar du upp pälsen, knycker på nacken och går vidare för i värmen blir du aldrig annat än en tillfällig gäst.
Daniel Åberg är en av de mediagossar vilka om du söker dem på nätet möts av en lite för genomtänkt och tillrättalagd fasad. På samma sätt ligger det en ängslig hinna över Vi har redan sagt hej då, som om det stundom tänkts ett steg för långt och något gått förlorat. Misslyckad smartness om du så vill.
Dejtingklyschorna staplas och blir tröttsamma redan inledande. Vilket är onödigt då gestaltningen många gånger varit tillräcklig. Å andra sidan hör det genren till att älta och rota runt i smeten.
Detta är emellertid invändningar jag har överseende med då Vi har redan sagt hej då också är en rasande lättläst sidvändare som underhåller i stunden. Det är Stockholm och Söder och krog och singelliv och jaget är i min egen ålder och lever ett liknande liv även om vi är verksamma inom totalt olika branscher. Inte konstigt att jag blev tipsad om den av en nätbekant som tyckte sig se likheter med vad jag lämnar ut här.
Att Daniel Åberg dessutom givit ut boken på egen hand och att den enbart via nätet såld över tusen ex ska givetvis applåderas. Du beställer den här!
Stig Claesson, eller Tore Andersson som han kallar sig i just denna bok, reser på charter till en ö. Ett krig är på väg till ön. Och i Stigs huvud pågår ett annat. Han har blivit lämnad av en flicka. Och sörjer kärleken, den han inte längre får vara en del av. Han går in i spriten och naken ner på stranden där han grips och blir inlagd på det lokala hospitalet.
Som vanligt är det emellertid inte berättelsen i sig utan Stigs formuleringar och språk, ja alldeles egna sätt att skriva, som fångar hjärtat. Användandet av upprepningar, meningar som inte borde funka men ändå gör det och liksom flyter fram i en egen värld och tid som inte är vår men inte heller avlägsen.
Döden & Co hade aldrig givits ut om den författats av en icke känd person, den är pladdrig, självupptagen och självömkande och vet om det, men är trots detta, eller på grund av detta, också mycket gripande.
Lukas Moodysson lämnar ingen tanke orörd när han i kölvattnet av sin faders död krisar, varje sten ska vändas och vridas och vändas ett varv till och han ska tvaga sig själv, sin far och halva mänskligheten och kanske komma fram till något längst vägen. Det är precis så galet som ingen av oss vill bli påkomna med att vara.
Även om det gått inflation i fadersuppgörelser senaste åren har samtliga jag läst (Legend of a Suicide, Blåbärsmaskinen, Mig äger ingen och Min kamp) varit värda sin tid, Döden & Co är inget undantag. Den kan även ses som en del i de senaste årens hafstrend där böcker spottas ut snabbt och lite slarvigt på en höft, vilket motsägelsefullt nog klär det klaustrofobiska innehållet väl.
Jag påbörjade Döden & Co sent en kväll, lade den ifrån mig för några timmars mardrömmar och tog upp den direkt när jag vaknade, bara för att få avsluta den och komma ut på andra sidan.
Halvvägs upp mot Mosebacke möter jag en kille som kommer joggande ut från en port nerför den belysta gatan. Han är snaggad med vita sneakers och piké och andas små moln.
Excuse me, ropar en man som står med en grupp andra män tvärs över gatan, do u know where the Tekniska museet is?
Sorry, ingen aning, ja menar no idea, säger killen och gör ansatts till att fortsätta neråt gatan.
Wait wait… We are från Checkoslovakia and we would like to find some drugs and prostitutes, do u know where we can find?
Killen stannar upp.
Well, there is this place called Malmskillnadsgatan up around city where horor and drugs are common…
Rösterna dränks i bruset av en bil och när den passerat är de avlägsna.
En kvart senare ser jag en skimrande Hans Appelqvist uppträda på Södra Teaterns stora scen, som en del av Arts Birthday Party 2012. Mina tankar har ställt till det under helgen, de vecklar in saker som inte nödvändigtvis behöver vara invecklade. Jag är så van vid mitt eget lunk att varje påverkan utifrån känns som en inskränkning. Stilla sjunker jag ner i stolen och sveps in i Appelqvists toner och bildvärld och släpper och glömmer för en stund.
I baren efter konserten knackar en kvinna på min axeln.
Oj, jag trodde du var någon helt annan.
Det är lugnt.
Vad ska du beställa?
Jack och cola.
Nu när vi nästan har hälsat är du välkommen fram om du vill prata, även om jag trodde att du var någon annan.
Jag går inte fram, det är inte en sådan kväll. Men hon flirtade med stil, sa det hon skulle säga och avvek, utan att vara påträngande. Alldeles för få behärskar den konsten, tänker jag.
Jag dricker min grogg och går ner till Kägelbanan för att se det allra allra sista av Kriget, vilket är lite muller och tack och hej.
I baren nekas någon köpa öl.
Det spelar ingen roll hur mycket du tjatar, säger den stressade bartendern.
Den nekade ställer sig vid sidan om och slänger törstiga blickar mot baren, som för att överlägga nästa steg med sitt fyllejag.
Tillbaka utanför Södra Teatern är kön en evighet och jag svär tyst över att jag lämnade min plats vid baren för ett band jag inte hann se och egentligen inte bryr mig om. Då natten fortfarande är tidig och Appelqvists toner bär mig nerför trapporna mot Slussen hamnar jag som av en händelse på Debaser där vakten ber om legg vid dörren och jag kan inte låta bli att garva.
På dansgolvet tillber ungdomen basen i stället för den rock som sitter med svett och ölspill i väggarna. Jag dricker en grogg. Går en runda. Hamnar vid baren igen. Är det detta jag inte kan vara utan? Som får mig att vända på en femöring och hoppa skepp efter en månad med någon fin i mina armar?
Vad jag inte förstår själv är svårt att förklara. Vägen är omarkerad. Riktningen inte mer än en känsla i kroppen. Oavsett mål. Allt vi kan göra är att gå. Och hoppas på lite ljus.
Om en stund ska jag gå upp och skriva hur jag ligger vaken i sängen och försöker somna genom att hålla samma rytm på andningen som hon som sover bredvid mig. Hur den flyr mig den där rytmen och hur sömnen uteblir, om detta ska jag skriva, tänkte jag innan jag somnade.
Jag hade gått upp och ställt mig i vardagsrummet och tittat ut över innergården och mörka fönster och försökt gissa mig till vad klockan var. Bara tre fönster lyste. Den kunde vara vad som helst innan sex. Mellan sex och sju vaknar gården och enstaka fönster blir till en vägg av ljus mot morgonens mörker. Arbetare i alla dess former stiger upp innan sju och här finns inte längre några. Har du tagit tunnelbanan innan säg halv sju på morgonen vet du vad jag menar. Det är en helt annan typ av passagerare än en timme senare och de kommer inte från Södermalm.
Om detta grubblade jag. Och om rytmen, varför ska det vara så svårt att falla in någon annans?
Du är elak i kväll, sa hon när det alls inte längre var kväll utan natt och jag skakade på huvudet, nej, det är jag inte.
Trodde Klas Östergren att det sextio och sjuttiotal han beskriver i Gentlemen var en särdeles ond tid, i så fall var han en lurad ung man. Ondskan och förvirringen består, det är bara scenen som långsamt förflyttas och förändras.
Länge stod jag emot Östergren. Ännu lite längre kvarnstenen Gentlemen. Jag ville inte tycka om honom och jag ville framför allt inte tycka om Gentlemen. Det gjorde jag givetvis. Det är ju så med klassiker, de är ofta säkra kort.
Att bära med sig från boken är inte i första hand samtidsanalysen utan beskrivningen av det Stockholm, av det Söder, där den till stor del utspelar sig och som jag känner så väl till minsta gatsten. Det är något skimrande att läsa välskriven litteratur som utspelar sig mer eller mindre i ens vardagsrum, eller nåja, några kvarter bort. Och att dras med i en berättelse och få se precis när det händer, när en vid tiden ung författare går från bra till smått genial genom att låta historien bära iväg, skenande, så man undrar hur det småningom ska gå att få ihop säcken, eller om det ens är nödvändigt.
I morgon fredag gästar jag den legendariske söderprofilen, barnötaren och indieförfattaren Sebastian af Lindmark bakom skivsnurran på Snotty. Tillsammans ska vi vigla upp folket med ljuva toner, rövarhistorier från slitna kavajfickor och våra vackra ansikten.
Senast det begav sig svimmade unga damer, katter rymde från sina hem och strök jamande utmed gatorna, och de angränsande barerna bjöd på fri sprit för att locka tillbaka gästerna, till ingen nytta.
Vi ses när mörkret lagt sig över taknockarna i denna det nya årets första fredag, det kommer bli alldeles alldeles fantastiskt.
Fredag 6/4, kl 21-01
Snotty, Skånegatan 90