Skräpclownen

Då var det dags att kicka igång det här på riktigt. Stockholms första och enda kombinerade bar- och bokklubb. En litterär klubbhändelse av det alldeles unika slaget på Skånegatans bästa Pet Sounds Bar.

Om nu någon lyckats missa detta går det till som följer. Ni tar med en eller två böcker som samlar damm hemma i bokhyllan, men som är tillräckligt bra för att ni ska slippa skämmas, och byter med mig eller någon annan vid baren. Det är vackert och miljövänligt att byta böcker. Tillsammans med fina toner och sprit blir det oslagbart.

Från skivsnurran bjuds den allra gängligaste janglen blandat med mörkt knaster och några strån av Moondogs skägg. Allt medan ni står i baren och dricker er vackra och snackar böcker kvällen lång.

Nu på torsdag,1/12, kl. 21 till 01
Pet Sounds Bar, Skånegatan 80

Även utan böcker är ni välkomna, men med en eller två är ni lite extra så. Och ni, sprid gärna ordet!

När jag gick utmed Nagymező utca sträckte en kvinna, som passerade i motsatt riktning, fram handen och tog mig mellan benen. Yllerocken var i vägen så jag kände bara hur handen under bråkdelen av en sekund famlade på utsidan och försökte få grepp. Förbluffad stirrade jag efter henne men hon fortsatte gå utan att vända sig om. Jag fick ingen ordentlig blick av henne framifrån men av allt att döma var hon till det yttre en vanlig kvinna i min egen ålder.

Det är sådant som inte händer. I alla fall inte män. Och det hade inte hänt mig om jag inte varit ny här. En stad drabbar en alltid de första dagarna. Det händer saker då som inte skulle inträffa annars.

När jag var nere på den lokala matbutiken för att handla en flaska Jack Daniels fick de inte bort larmet som satt kring flaskhalsen. Detta engagerade till slut hela personalstyrkan om fyra personer vilka bände och hade sig medan de då och då tittade upp på mig och gav ifrån sig ursäkter jag inte förstod och som de visste att jag inte förstod. Det bildades kö. Och det hela slutade med att de fick såga bort larmet. Varför de inte bara bytte ut flaskan förstod jag aldrig.

Små händelser som tillsammans med andra bildar mönster och säger något om en stad som en plats. Skapar intryck och minnen. Men mest av allt kommer jag minnas tjejen som arbetade på ett fik jag besökte. Hon var vacker och vi flirtade men utbytte inga ord efter min beställning. Detta kom jag att ångra. När jag dagen därpå återvände arbetade hon inte.

Kalla det soul, gospel eller rock n roll, här har ni en makalös spellista att trycka mot bröstet och dansa dansa dansa bort natten med.

Så händer det igen. Vanligtvis stiger jag inte på tåget så långt fram men ett gäng högljudda ungar driver mina steg utmed perrongen. Innan dörrarna ens öppnat ser jag henne. Barnvagn och pälsmössa med hängande öronflärpar. Och våra ögon möts.

Gud, David, det måste vara tio år sedan säger hon och vi kramar om varandra.
Mer än så tror jag, säger jag och tänker tolv år.

Tre gånger har jag varit riktigt kär: Anna, Nina och Jannike. Samtliga med flera års mellanrum. Däremellan har jag varit i en del kortare och längre relationer av varierande art varav några varit nog så fina. Men den där på liv och död känslan har inte infunnit sig, den som utmärker de relationer som sticker ut och slår rot inom en. De där man riskerar allt och därför också obönhörligen förlorar sig själv i perioder efteråt, långt efter att blombladen svartnat. Anna var först och kortast. Vi träffades under ett knappt år.

Herregud vad ung och kär jag var. Jag friade och hon sa ja, sedan gjorde vi slut några månader senare och världen rasade på ett sätt som den bara kan rasa när man är väldigt ung och inte ser någon väg ut.

Vi fyller i åren som gått i korta drag. Jag hinner tänka att färden till Slussen inte går fort nog. Så tittar jag på Annas dotter som står lutad mot vagnsväggen och tuggar på ett färgglatt papperssnöre av den typ som är brukligt vid barnkalas.
Är det gott? frågar Anna och jag med en mun, tittar på varandra och skrattar och med ens är jag glad att jag träffat henne den här morgonen om så bara för att få höra det där skrattet igen.

Dörrarna slår upp vid Slussen.

Vi ses säkert om tio år, säger Anna och skrattar sitt skratt igen och när jag går upp för trappan ser jag hur hon också är på väg ut ur tåget med barnvagn och barn och pälsmössan med öronflärpar på sniskan. Och jag slås av tanken att jag skulle vilja tala med den där unga allvarliga mannen som satt hemma och skar sig själv i bröstet för att karva roten ur det onda, och säga att om väldigt många år kommer ni ses igen på en tunnelbana och då kommer det inte kännas alls, bara vara ett hastigt möte som sänder en ilning av nostalgins välbehag genom bröstet. Men jag har en känsla av att han inte hade lyssnat till den typen av välmenande ord.