Skräpclownen

Under en period i våras fick jag för mig att jag skulle skriva poesi. Jag hade kommit ut på andra sidan av en intensiv festperiod och var tvungen att lägga allt vad alkohol heter åt sidan för att kurera kroppen, samtidigt som jag klev in i träningen på ett sätt jag aldrig tidigare gjort. Mitt i allt detta upplevde jag en klarhet i tanken, som om jag kommit ut på en plan landsväg, liksom i ett ryck från en trögflytande sörja som mest av slumpen släppt taget.

När jag klev vidare och blickade bakåt såg jag vintern, tilltrasslad och svart och förförisk, i ett nostalgiskt skimmer, som om den vore mycket avlägsen. Ja, från en helt annan tid.

Och jag skrev dikter. Mestadels usla dikter, varav några jag i stundens oförstånd och inbillade klarhet lade upp här. I de fall ni alls kommenterade dem var ni alltför vänliga.

Men även en dålig poet får ibland till det, liksom av misstag, och levererar rader som ligger över hans egentliga förmåga.

Kan hon rita, frågade Sophia dystert.
Nej, svarade farmorn, antagligen inte. Hon hör nog till dedär som gör en enda bra sak och sen aldrig mer.
Sommarboken, Tove Jansson

Min bra sak är den här dikten som jag ursprungligen lade ut i mars i år. Den är sorglig och fin och från en helt annan tid och gör mig stolt.

Vårens första dag

Smältsnön frilägger sitt rov:
en död ekorre
grå och huvudlös
löv i förmultning
här och var gräs
enstaka strängar av landskap
genom lera och kompost.

En uggla i träden ovanför lekplatsen
vars dova ton växer och dör ut
vars spökljud vrider gastarna ur husen
att studsa mellan fasaderna
som hjärtslag.

Vårens första morgon
minner knappt om våren alls
askgrå lämningar
där ännu inget tagit vid
fortfarande närmare vinter än sommar
innan ljuset brutit
innan gryningen slagit rot.

This entry was posted on torsdag, november 11th, 2010 at 1:27 e m and is filed under Uncategorized. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. You can leave a response, or trackback from your own site.