För ett tag sedan skrev jag några rader om den svenska bokbranschen, med betoning på usla översättningar och trist formgivna förpackningar. Som exempel nämnde jag Blodets Meridian vars ormgrop till omslag jag fann, och finner, motbjudande. Några dagar senare rasslade det in en kommentar från den skyldige förövaren till detta nidingsdåd, formgivaren själv. Förutom att försvara sitt tilltag passade han på att skamlöst göra reklam för en bok han skrivit, Den osynlige mannen.
I går eftermiddag slog jag mig tillrätta under läslampan med detta tunna lilla verk. En timme senare var den avslutad. Mellan pärmarna bjuder Cleas Gustavsson på en vardagsfilosofisk betraktelse av tillvaron med surrealistiska inslag av typen: vad händer med ett bibliotek när alla böcker är utlånade? Svar: semester för personalen.
Boken är uppdelad i korta fragmentariska delar, inte helt olikt blogginlägg med sin jag-form, och går från att vara bitvis banal till skojig på ett gnagande sätt. Varken man vill det eller inte kommer man på sig själv med att nicka igenkännande åt en och annan besynnerlighet, av den typ man trodde sig vara ensam om.
Det är i de till synes triviala små iakttagelserna som boken kommer till sin rätt och Claes kommer nära något som känns som sanningar i all sin enkelhet.
Vi tror gärna att saker är livlösa, att de förblir beständiga oavsett ägare.
Den som en gång har ärvt vet att det inte är så. Det är svårt att få arvegods att anpassa sig till ett nytt hem, som vore de adoptivmöbler.
Plötsligt verkar den gammal kommoden vilsen. Likaså det tunga matsalsbordet och sekretären med lönnfacken, de verkar motsträviga likt husdjur som saknar sin husse. Det är möbler man inte flyttar på utan vidare.
När man ställs inför ett gammalt kjoltyg vars behag jämförs med innehållet i en fruktkorg är det inte lika finstämt och väven förlorar mig någonstans mellan örsnibbar som mandarinklyftor och sköten som saftiga persikor. Att skriva kärlek och passion är ett knepigt hantverk, men en god tumregel är att undvika fruktkorgen till varje pris.
Likt WG Sebald lägger Claes in bilder som har allt eller inget med texten att göra. Det är fint och tillför en ytterligare dimension och med vetskap om Claes huvudsakliga sysselsättning som formgivare känns det helt logiskt.
Den osynlige mannen är en fin liten bok som du läser ut på en kväll och som lämnar dig med en och annan tanke värd att vila i för ett ögonblick eller två och det är också vad jag intalar mig var Claes avsikt. Att skriva en bok om ensamhet som gör att man känner sig mindre ensam.
När jag söker på Boktipset.se ser jag att en person betygsatt boken. Det är Claes själv. Han gav den en femma.
Du beställer den här.
Tags: albert bonniers förlag, blodets meridian, claes gustavsson, Den osynlige mannen
Bläddrade i Den onsynlige mannen för någon dag sedan och den verkade ganska trevlig. Roligt att någon har läst den. Jag tyckte mycket om utformningen så författarens yrke förvånar mig inte och man kanske skulle ta en timme och läsa den också, helheten är viktig och andras tankar är nästa alltid intressant. Men frukt? Var det riktiga mandariner eller sådana där inlaggda på burk? Ovsett lite gammalt kan man tycka. Men ändå, verkar läsvärd. Så tack för tipset.
Vilket sammanträffande. Klart du sa läsa den.
Har inte läst på säkert ett halvår,blir lite lässugen igen.
Funderat på varför jag inte läst och kommit fram till att det beror på att jag inte kommer på vilken bok jag ska välja.
Det blir liksom en “jättegrej” för mej att välja bok.
Har sett att det ligger en hög med pocket på jobbet,går bara förbi och sneglar lite på den.
Trevlig helg !
Strunta i bokhögen på jobbet, mest skräp där. Tar med en bok till dig nästa gång vi ses. Trevlig helg.
En god tumregel är att inte svara på kritik av det man kläckt själv, säger proffsen.
Men det är kul att diskutera.
Alla tycker olika. Det är som ormen som du avskyr, tillsammans med typografi som inte andas ett dugg Vilda Västern utan modernism blir det något annat.
Ungefär som innehållet.
Men har du inte missat poängen med fruktkorgen? Driften med just klichéerna? Det där med att huvudpersonen själv liknades vid en nattöppen korvkiosk? Eller att grejen med biblioteket inte handlade om vad som hände om alla böcker lånades ut hur det skulle kunna hända? Ah, detaljer.
Dåligt skrivet av mig, eller för snabbt läst av dig.
Du verkade gillade den i alla fall, kul. Jag blev glad.
Ormen ogillar jag mest för att det inte är snyggt och jag är en sucker för snygga omslag, särskilt när det gäller böcker som ligger mig varmt om hjärtat. Men visst andas den cowboyäventyr, och nej, det gillar jag ju inte heller.
Boken gillade jag däremot. Att fruktkorgen och korvkiosken var skrivet med glimten i ögat undgick mig inte, men ironin gjorde det. Kanske läste jag som du säger för snabbt. Det är ju en av grejerna med att skriva (och läsa), saker uppfattas inte alltid som avsett.
Men, som sagt, många gånger underhållande, tänkvärd och god läsning.