Skräpclownen

En vecka har gått och proffstyckarna har redan hunnit slå knut på sig själva och tröskat hela varvet från måndagens förfärade primalskrik till distanserade analyser om medelklassens alltför sena, och givetvis ytterst tillfälliga, uppvaknande. Positioner pinkas in av de vanliga från de vanliga utgångspunkterna, enligt en väl inarbetad modell. Avvakta, se vad som sägs, positionera dig sedan vid sidan om och kom med en till synes heltäckande analys av läget.

Det rapas ut från privata Babels torn men alltför lite klistrar sig fast, utan lämnar bara den unkna doften av arrogans, självgodhet och just viljan att säga samma sak som alla andra, bara med ett litet, knappt märkbart steg åt sidan.

En vecka tog det för medelklassens intellektuella att åter rikta ljuset mot sig själva. Som vore det viktigare att diskutera hur och varför den egna gruppen reagerar och, som sagt, hålla distansen, än att ta vara på de tillfälliga strömningarna och rikta in dem mot någonting konkret.

Där i konsekvensen av att bara tillfälligt låta sig slukas upp, rädslan för att brinna längre än 24 timmar, hittar ni medelklassens förgiftade, dödliga sår.

I stället vaknar du upp, med en lätt skamsen känsla över att du lät dig dras med, och letar efter en position varifrån du kan göra dig lustig över dem som på riktigt slänger ut sina hjärtan och varje dag tar kampen vid fikabordet, bardisken och på gatan.

Kampen du slipper ta, för du känner ingen som varken röstat på sverigedemokraterna eller riskerar att få ta konsekvenserna av högerns människofientliga politik.

Jag fick ett utdrag från din den där bloggen. Det var bra skrivet om sverigedemokraterna.
Tack.
Men vad var det där om att slåss?
Vadå? Det var ingenting.
Jo. Du hotade någon med stryk gjorde du. Skrev att om han ville möta någon som slog tillbaka så skulle han kontakta dig.
Det där är bara retorik, mormor.
Ja, skit är vad det är. Tänk om han skulle trilla och slå huvudet i en tegelvägg. För att du slog honom.
Jag ska inte slå någon, mormor.
Nej, det ska du inte. Inte ens en sverigedemokrat. Han skulle ju kunna skada sig.
Ja, mormor.

Vi vaknar upp till en rejäl baksmälla. Ett nytt Sverige. Det är många som säger det nu, men det är också sant.

Fyra år till med en blodfattig allians, till synes rumphuggna av sverigedemokraterna. En allians vars politik gynnar dem som redan är med, som har bra arbeten, stabila inkomster och lyckan att hålla sig friska. Och förklarar alla där bakom som en börda.

Det går inte att straffa ut någon som är för sjuk för att arbeta i arbete. Det går inte att lägga ut vården av våra gamla och sjuka på entreprenad till vinstdrivande företag utan att följa upp och noga analysera följderna. Det går inte att dela upp människor och sysselsättningar i bärande och tärande, som en vän till mig gjorde när hon försökte förklara de sjunkande lönerna inom den privata vården.

Det är i glappet och besvikelsen som uppstår när allt fler, framför allt unga, identifierar sig själva som sådana som hamnat efter, som sverigedemokraternas grogrund växer. I kölvattnet av den borgerliga politik som alltför tydligt pekar ut den som inte hänger med som en förlorare.

Alla vi andra är vinnarna. Vi som redan har råd.

I övrigt sörjer jag att det blir fyra år till med den politik jag tycker givet borde ha straffats ut på valdagen, den politik som skapar orättvisor, kastar ut människor från värmen, ställer vinnare mot förlorare och gör fallet så mycket hårdare för vem som än faller när de än faller. Jag tycker att det är så jävla sorgligt att jag vill gråta. För även om de flesta kommer att klara sig bra och få mer över i plånboken så finns det en grupp människor som betalar för detta. Och det är den fattigaste tiondelen av befolkningen. De bekostar dina skattesänkingar och avdrag. Eric Rosén, Det ljuva livet.

Det finns enkla sanningar, slagord att bygga upp något nytt kring, som är mycket mer och går mycket djupare. Men låt oss börja med just ett slagord.

Det är min bror jag bär, han är ingen börda.