Det hände att de tog promenader rakt ut i skogen, mamma och son, promenader som inte följde några stigar och inte hade något tydligt mål. De brukade låtsas att de var vilse eller ensamma överlevande efter en zombieattack. En gång lurade mamman pojken att de gått vilse på riktigt. Först trodde han henne inte, men när hon envisades och talade om hur de skulle svälta ihjäl eller frysa till döds när natten kom började han gråta. Då skrattade hon och sa att de visst inte var vilse utan snart skulle gå tillbaka och köpa med sig pizza på vägen hem och att han nu skulle uppskatta den mycket mer. Pojken torkade tårarna, men minnet lade sig som en snara om hans hals och han vaknade många nätter efter mardrömmar, tvungen att försäkra sig om att de inte låg halvt ihjälfrusna i en skog och yrade om att vara hemma i värmen.
Det var sent om hösten och hade precis börjat mörkna när de var på väg tillbaka efter att ha lekt vilse i skogen hela eftermiddagen, en lek pojken inte längre tyckte om men fortsatte med för att inte göra sin mamma besviken. Skogen var dovt grön och brun och doften av förmultnade löv och kåda och mossa satte sig i kläderna. Pojken gick i diket och slog med en gren i det höga döende gräset framför sig då han hörde ett svagt pipande alldeles där han skulle sätta ner foten. Med ett skrik skyndade han upp på vägen.
Råttor, det finns råttor i diket.
Var då?
Precis där.
Pojken stod och hoppade på vägen och pekade ner i diket. Mamman gick fram till vägkanten och spanade.
Var försiktig. Dom kan bitas.
Råttor är inte farliga, sa mamman och spottade. Sluta larva dig.
Hon vände sig mot pojken.
Här finns inget.
Men jag hörde …
Ett pipande, som om något mycket litet drog efter luft genom alldeles för trånga luftvägar, steg upp från diket.
Det där är ingen råtta.
Vad är det då?
Knappt något alls låter det som, men låt oss se efter.
Mamman klev ner i diket. Med det fallande mörkret var det svårt att se någonting i det höga gräset och hon sträckte ut sin hand mot pojken.
Får jag pinnen, sa hon och vek undan gräset. Åh.
Vad är det?
Det är en liten harpalt.
Vad är det?
Det är en harbebis. Den måste ha blivit övergiven.
Pojken tog sig ner i diket, vid sidan om sin mamma. Hon plockade upp den lilla grå palten som inte var större än att den rymdes i handen och höll den mot bröstet och strök försiktigt över pälsen.
Här ska du få hålla.
Pojken tog emot den ludna fuktiga kroppen i kupade händer och kände ben sköra som stickor och ett hjärta som slog snabba slag därunder. Hjärtat mot handflatan fyllde pojkens eget hjärta av vemod och han ville instinktivt stoppa ner palten innanför tröjan och hålla den i värmen alldeles intill kroppen.
Kan vi ta med den hem?
Ja. Han verkar övergiven så varför inte. Vi kan ringa Skansen så kan han den där som brukar vara med på teve komma och hämta honom.
Gör han det?
Det tror jag.
Hur vet du att haren är en han.
Det vet jag inte men det känns så. Karlar är alltid så hjälplösa. Harmamman tröttnade väl på hans tjat och lämnade honom i diket.
Så får man inte säga.
Förlåt.
Pojken och mamman fortsatte längst vägen och pojken höll haren innanför jackan. När de kom hem tog pojken en tröja och bredde ut i soffan där han satte haren.
Vad äter han tror du? Han är säkert hungrig.
Jag vet inte. Mjölk kanske. Eller gräs.
Vi måste ge honom något så att han inte svälter.
Jag värmer lite mjölk.
Mamman kom tillbaka med en tallrik ångande varm mjölk och ställde ner framför haren. Haren sniffade på mjölken och vände sig sedan från tallriken.
Kanske är det för varmt, sa pojken.
Det svalnar. Om inte annat klarar han sig tills imorgon. Här är han i varje fall varm och trygg från rävar och zombier.
Pojken satt med haren och höll den och lät den hoppa runt på tröjan och då och då ställde han den framför tallriken men haren visade inget intresse för mjölken. På natten tog han tröjan och lade på armlängds avstånd från madrassen där han sov. Länge låg han och tittade på haren som skakade som om den frös eller var rädd. Han beslutade sig för att hålla sig vaken och vaka, men när morgonen kom vaknade han och fann tröjan tom. Pojken lade sig med huvudet mot golvet och spanade och där längst inne under soffan bland dammtussar och gamla rester av ostbågar och chips såg han en mörk liten boll. Han drog fram soffan, förvånad över den lilla harens val av viloplats. Han plockade upp den i handen och strök bort dammet från pälsen. Haren sov och skakade inte längre. Pojken klädde sig i kläder som fortfarande doftade av skog och tog en skål med mjölk och flingor i köket, som han åt framför teven med ljudet avstängt för att inte väcka haren. Innan han lämnade hemmet för att gå till skolan väckte han sin mamma.
Glöm inte att ringa Skansen. Haren sover men kommer alldeles säkert vara hungrig när han vaknar.
Nej då. Kila iväg du. Jag ska bara vakna till först så ringer jag sen. Vi ses sen, sa mamman och sträckte på sig i sängen.
Hela dagen tänkte pojken på haren och hoppades att hans mamma hade ringt Skansen och att de hade kommit för att hämta honom och satt honom i en stor inhägnad med en massa andra harar där han kunde bli omhändertagen av en harmamma som kanske saknade en förlorad palt. Han blev alltmer övertygad om att det var precis vad som hänt och när han gick hemåt var han vid gott mod och såg haren framför sig bland alla de andra hararna på Skansen.
Mamman satt i soffan och tittade på ett program av den typ där vuxna människor skriker och gestikulerar och ibland far upp från sina platser och jagar och drar varandra i håret. Djupt försjunken lade hon inte märke till att pojken kom hem.
Hur gick det med haren? Kom dom och hämtade honom?
Nej, sa mamman med blicken kvar på teven. Martin tog honom.
Vadå?
Ja, jag ringde Skansen, men dom ville inte veta av honom. Tydligen borde vi lämnat kvar honom i diket. Det är i varje fall vad dom sa.
Men varför tog Martin honom?
För att återföra honom till naturen. Han kom förbi och skulle ändå ta ut Slice på en promenad. Det kommer gå bra ska du se. Han släpper ut honom på ett stort fält där det finns massvis av andra harar.
Tanken på att Martin tagit haren oroade pojken. Han litade inte på honom. För att inte tala om hur rädd haren måste blivit för hunden. En gång när pojken var med hade Martin hetsat sin hund mot ett träd och hunden hade klöst och bitit så att barken for åt alla håll. Nej, det var ingen bra idé.
Kan vi inte ringa Martin och fråga hur det gick?
Mm, jag gör det efter programmet.
Nu.
Du oroar dig för mycket, sa mamman och tittade för första gången upp på pojken. Hämta mobilen, den ligger på sängen.
Pojken hämtade telefonen och mamman ringde.
Inget svar, sa hon, ryckte på axlarna, lade telefonen bredvid sig och tände en cigarett. Kom här så tittar vi istället.
Pojken satte sig bredvid sin mamma, tog några chips från skålen på bordet och lutade sig tillbaka. Hon lade armen om honom och drog honom till sig och tillsammans tittade de på en kvinna och en man i damkläder som skrek och gestikulerade och plötsligt slog kvinnan till mannen och det strömmade till vakter och mannen sträckte sig över dem och försökte komma åt kvinnan med ett slag.
Så där, sa mamman. Nu börjas det.
Pojken slöt ögonen och bestämde sig för att aldrig någonsin fråga Martin om haren.
