Kniven>> Nej, för tusan, jag blev inte sårad, aningen irriterad, visst, men det blir jag hela tiden på allt och alla så det är inget att ta åt sig av. Jag värdesätter dina åsikter, det tror jag du vet.

Det enda jag ställt mig frågande till är snacket om gammaldags och ålderdomligt och det är ju inte det du återkom till i sista kommentaren. Att du inte känner texten/att den inte är konsekvent/att berättaren är icke trovärdig hade liksom redan gått in och jag förstår inte syftet med att fortsätta upprepa samma sak.

Med det sagt, tack för dina kommentarer och din ärlighet.

Min senaste kommentar handlade mer om att jag tyckte det var intressant i allmänhet att bolla lite tankar kring perspektiv och hur man tänker kring text – jag tänkte alltså inte bara på din text här ovan.

Jag skulle aldrig försöka få någon att skriva så som jag tycker – det vore ju helt befängt. Och det smakar beskt att du får den uppfattningen. Det var verkligen inte min intention. Du vet att jag verkligen gillar att vara konstruktiv och i det här fallet så verkar jag ha misslyckats brutalt.

Men, om man ska ge konstruktiv kritik så kan den kritiken aldrig komma från något annat perspektiv än från den som ger den. Och det är det är skillnaden. Jag försöker aldrig få någon att skriva som mig men kritiken kommer från mig som person. Och om du frågar någon annan så får du den personens perspektiv – det är omöjligt att ge den på något annat sätt, i så fall måste man ljuga och det ligger inte i min båt.

Du fick flera svar från mig eftersom du upprepande hävande att du inte förstod hur jag menade och därav mina utlägg i försök att förklara. Jag är inte ute efter att envisas och det är väl självklart att det är din story. Jag är ledsen att du uppfattat det så som du verkar ha gjort. Förlåt om jag sårat dig.

Jag fastnade nog mest för den stegrande stämmningen. Att jag som läser först tänker att det är som vanligt men ju längre jag läser desto mer inser jag att det är något som inte stämmer. Jag vill inte riktigt inse det men när mamman skrattar åt pojken blir det som ett slag i ansiktet. Det är skickligt att skriva texten och berätta den så att jag som läsare får följa med pojkens upplevelser av situationen och mamman utan att det skrivs på näsan och i slutet tänker jag som pojken; jag vill inte veta vad som hände.

Jag hoppas att du skriver mer som man får läsa. Det var verkligen roligt och du är vekrligen talangfull! Om man själv ändå hade kommit så långt i sin skrivprocess och vad lika begåvad kanske man skulle våga dela med sig. Kanske.

Ha det bra!

Berättaren i den här historien vet var han vill vara och det är inte där du vill ha honom. Jag har uppskattat din kritik fram till nu men du måste förstå att det är min berättelse och lita på att jag vet hur och var jag vill ta den. Att fortsätta envisas med att jag borde berätta på det sätt du hade gjort kan jag inte se något konstruktivt med. Poängen är redan mottagen och det finns fler sätt än ett att få fram en historia. Tron på att man måste välja ett perspektiv för att vara konsekvent får givetvis stå för dig, men jag håller inte med.

Jag är säker på att du hade berättat samma historia på ett alldeles utmärkt sätt, som varit ditt eget, men litar du inte på berättarrösten och känner att jag inte bär fram det på ett trovärdigt sätt får du väl hoppa nästa del. Livet är alldeles för kort för att öda på sånt man inte kan ta till sig och poängen av din kritik är, som sagt, redan mottagen och tackad för.

Jag vet inte om jag är helt klar över mina egna åsikter angående att bygga upp distans i texter. Jag är mycket inne på att när jag själv skriver så är det i princip en omöjlighet om jag verkligen vill skriva så att texten verkligen känns och stannar kvar. Jag måste själv vara mina karaktärer, även om jag hatar dom, förstår du hur jag menar.

Distans till karaktärerna stannar vid iakttagelser, läsaren utelämnas och får bara ”se” på – jag kan förstå syftet med det med, men jag antar att det är det konsekventa jag famlar efter. Om berättarrösten inte väljer hur och var läsaren ska vara så litar läsaren inte på berättaren. Och i just denna text så vet inte berättaren exakt var han vill vara, hur texten ska berättas genom att just vara för mycket i pojken (för att det är där den helst vill vara- jag ger mig inte ).

Du sitter på en helt annan infallsvinkel än vad jag gör, genom att du har börjat rita en karta på hur du vill forma fram texterna. Så att bedöma en text när man inte har någon helhet gör ju som du själv säger inte helheten rättvisa.

Men man måste även se till varje text. Om jag som läser inte känner texten, kommer jag då fortsätta att läsa dom andra?

Sedan – det helt avgörande – vi gillar olika saker, vi rörs upp av olika element. Så gör som jag. Lyssna på andra. Andras ögon är nya ögon. Vissa ögon går att använda och vissa är helt blinda.

Det är en bra text. Men jag gillar det här snacket med.

I den historia jag vill berätta, som spänner över 15-20 liknande delar, känner jag att det är av värde att hålla tillbaka något och inte smälla allt på en gång, vilket skulle ge en tårta på tårta effekt. Avsikten är alltså inte att med varje berättelse maximera ”känslan”, utan att bygga upp något som får ta tid att växa.

Min erfarenhet är att det lätt blir för sentimentalt om man går in i en person, särskilt i en sån här berättelse. Pojken är i fokus, men det är inte bara hans historia jag vill berätta, och en berättarröst erbjuder en viss distans mellan läsaren och pojken som jag vill ha där.

Och din åsikt värdesätter jag. Även om jag har mina anledningar att skriva som jag gör är det bra att tvingas gå igenom dem en gång extra och tydliggöra medel och mål för sig själv. Tack.

MEN jag vill främst förtydliga att ”mamma och pojke” inte är ålderdomliga uttryck eller ord, utan det är berättarrösten som gör den gammaldags genom att välja just dom orden när han (jag läser berättarjaget som en han) berättar historien.
Om det nu går att förstå det ngt snurriga resonemanget.

Men om berättarrösten försvann – (varför vill du ha en berättarröst?), så anser jag att texten skulle vinna på att konsekvent berättas i tredje person. Alltså endast ur ett ”han”, och ta bort pojken/pojke helt.

Berättarrösten känns inte alls allvetande för mig utan den vill hela tiden vara hos pojken men splittras av berättarrösten. Vågar den inte stanna kvar i pojken?

Från ett konsekvent perspektiv dvs ”han” skulle texten kännas ännu mer än den redan gör.

Men det är jag som tycker det. Och det är givetvis inte ”rätt”. Det är bara min åsikt.

Keep it up.

Håller med om att man bör ge dialogen luft. Stycket Kniven tar upp som exempel ser inte ut så, det hänger ihop, men på grund av radlängden hamnade sista meningen på ny rad då jag lade ut texten på bloggen. Det är olyckligt och jag ser hur det kan tas för dialog.

Vad gäller ”pojken och mamman” kan jag inte riktigt se hur det skulle kunna uppfattas som ålderdomligt. Mamma och pojke är ord jag använder till vardags utan att det känns konstigt på det sätt som t.ex. mor gör. Där lämnar du mig något konfunderad, Kniven.

Berättarrösten är precis som Martina skriver en allvetande röst som ibland dyker ner i barnet. Vilket knappast är ett ovanligt grepp, snarare ganska konventionellt och jag tycker det passar den här berättelsen bra.

Återigen tack för er kritik och uppmuntrande ord, det är lärorikt och intressant att se hur man kan uppfatta saker olika.

Intressant att du tycker att det känns ålderdomligt med ”pojekn och mamman”. Jag tycker tvärt om att det är en viktig markering. Jag tolkade det som ett sätt att signalera att deras relation, samspelet dem emellen, inte är som det borde var. Att säga ”pojken och mamman” är att göra dem jämbördiga, som ”mannen och frun”, ”systern och brodern” och så vidare. Och en av poängerna i historien är att de är jämbördiga trots att inte de inte borde vara det. Ett barn kan inte vara på samma nivå som sin förälder. Jag tycker också att den signalen förstärks av att de kallas för ”mamma” och ”son” i början av texten. Läsaren luras in i en illusion om att det är en vanlig familj, en vanlig relation mellan en mamma och hennes son, men som bryt av just ”zombiattack” och senare mammans kommentarer och deras dialoger. Ett uppvaknanden som gör tragedin större.

Och angående berättarrösten tänkte jag inte på någon speciell aspekt av berättandet eller något fokus. Jag tänker att berättaren har den allvetande funktionen och varför man känner pojkens röst är för att man identifierar sig med honom, det är där empatin finns och eftersom han är huvudperson så tycker jag inte att det känns konstigt att man som läsare får följa hans handlingar och hans tanker i större utsträckning än mammans utan att rösten byts.

Jag håller med om att dialogerna är bra utformade, de känns verkliga och trovärdiga. Det är skönt att slippa alla tecken i en så kort text.

En mycket bra och gripande historia!

/Martina

Jag tycker att dialogen fungerar utmärkt utan varken talstreck eller dialogtecken MEN min personliga åsikt är att om det ska fungera utan att man hakar sig och får läsa om för att man läser in dialogen i berättandet är att ge dialogen luft. När dialogen är slut i text bör den markeras med nytt stycke vilket du i stora drag gjort med texten, men till exempel inte här

”En gång när pojken var med hade Martin hetsat sin hund mot ett träd och hunden hade klöst och bitit så att barken for åt alla håll.
Nej, det var ingen bra idé. (läser denna mening först som dialog, får läsa om och hakar ur min läsning)
Kan vi inte ringa Martin och fråga hur det gick?
Mm, jag gör det efter programmet.” osv

Sedan är det valet av berättarröst. Ibland är den vuxen och ibland ett barns. Jag tror du bör välja perspektiv mer konsekvent. Stanna hos barnet för det är barnet som berättar mest i den här texten.

Blinkning med ”pojken och mamman” passar inte i den här berättelsen tycker jag. För mig som läsare sätter det direkt markörer till att berättelsen utspelar sig i en äldre tid då berättarrösten känns ålderdomlig. När de moderna markörerna sedan kommer in i texten tex zombie, pizza, mobil osv så skaver dessa perspektiv mot varandra. Jag som läsare får svårt att välja platsen för karaktärernas tid och rum. Och eftersom jag som läsare måste fundera på detta under tiden jag läser stjäl detta uppmärksamhet från berättelsen och det är aldrig bra, så jag hade valt att skriva annorlunda.

Berättelsen i sig är mycket bra. Den gör ont och jag blir väldigt berörd av den ensamhet och svek som pojken lever i. Mamman sviker sin son utan att ens vara medveten om det och det är textens bärkraft och lod.

Men som sagt. Skippa den vuxna rösten och gestalta texten bara ur pojkens ögon. Då kommer mamman att synas ännu mer.