Det hände att de tog promenader rakt ut i skogen, mamma och son, promenader som inte följde några stigar och inte hade något tydligt mål. De brukade låtsas att de var vilse eller ensamma överlevande efter en zombieattack. En gång lurade mamman pojken att de gått vilse på riktigt. Först trodde han henne inte, men när hon envisades och talade om hur de skulle svälta ihjäl eller frysa till döds när natten kom började han gråta. Då skrattade hon och sa att de visst inte var vilse utan snart skulle gå tillbaka och köpa med sig pizza på vägen hem och att han nu skulle uppskatta den mycket mer. Pojken torkade tårarna, men minnet lade sig som en snara om hans hals och han vaknade många nätter efter mardrömmar, tvungen att försäkra sig om att de inte låg halvt ihjälfrusna i en skog och yrade om att vara hemma i värmen.
Det var sent om hösten och hade precis börjat mörkna när de var på väg tillbaka efter att ha lekt vilse i skogen hela eftermiddagen, en lek pojken inte längre tyckte om men fortsatte med för att inte göra sin mamma besviken. Skogen var dovt grön och brun och doften av förmultnade löv och kåda och mossa satte sig i kläderna. Pojken gick i diket och slog med en gren i det höga döende gräset framför sig då han hörde ett svagt pipande alldeles där han skulle sätta ner foten. Med ett skrik skyndade han upp på vägen.
Råttor, det finns råttor i diket.
Var då?
Precis där.
Pojken stod och hoppade på vägen och pekade ner i diket. Mamman gick fram till vägkanten och spanade.
Var försiktig. Dom kan bitas.
Råttor är inte farliga, sa mamman och spottade. Sluta larva dig.
Hon vände sig mot pojken.
Här finns inget.
Men jag hörde …
Ett pipande, som om något mycket litet drog efter luft genom alldeles för trånga luftvägar, steg upp från diket.
Det där är ingen råtta.
Vad är det då?
Knappt något alls låter det som, men låt oss se efter.
Mamman klev ner i diket. Med det fallande mörkret var det svårt att se någonting i det höga gräset och hon sträckte ut sin hand mot pojken.
Får jag pinnen, sa hon och vek undan gräset. Åh.
Vad är det?
Det är en liten harpalt.
Vad är det?
Det är en harbebis. Den måste ha blivit övergiven.
Pojken tog sig ner i diket, vid sidan om sin mamma. Hon plockade upp den lilla grå palten som inte var större än att den rymdes i handen och höll den mot bröstet och strök försiktigt över pälsen.
Här ska du få hålla.
Pojken tog emot den ludna fuktiga kroppen i kupade händer och kände ben sköra som stickor och ett hjärta som slog snabba slag därunder. Hjärtat mot handflatan fyllde pojkens eget hjärta av vemod och han ville instinktivt stoppa ner palten innanför tröjan och hålla den i värmen alldeles intill kroppen.
Kan vi ta med den hem?
Ja. Han verkar övergiven så varför inte. Vi kan ringa Skansen så kan han den där som brukar vara med på teve komma och hämta honom.
Gör han det?
Det tror jag.
Hur vet du att haren är en han.
Det vet jag inte men det känns så. Karlar är alltid så hjälplösa. Harmamman tröttnade väl på hans tjat och lämnade honom i diket.
Så får man inte säga.
Förlåt.
Pojken och mamman fortsatte längst vägen och pojken höll haren innanför jackan. När de kom hem tog pojken en tröja och bredde ut i soffan där han satte haren.
Vad äter han tror du? Han är säkert hungrig.
Jag vet inte. Mjölk kanske. Eller gräs.
Vi måste ge honom något så att han inte svälter.
Jag värmer lite mjölk.
Mamman kom tillbaka med en tallrik ångande varm mjölk och ställde ner framför haren. Haren sniffade på mjölken och vände sig sedan från tallriken.
Kanske är det för varmt, sa pojken.
Det svalnar. Om inte annat klarar han sig tills imorgon. Här är han i varje fall varm och trygg från rävar och zombier.
Pojken satt med haren och höll den och lät den hoppa runt på tröjan och då och då ställde han den framför tallriken men haren visade inget intresse för mjölken. På natten tog han tröjan och lade på armlängds avstånd från madrassen där han sov. Länge låg han och tittade på haren som skakade som om den frös eller var rädd. Han beslutade sig för att hålla sig vaken och vaka, men när morgonen kom vaknade han och fann tröjan tom. Pojken lade sig med huvudet mot golvet och spanade och där längst inne under soffan bland dammtussar och gamla rester av ostbågar och chips såg han en mörk liten boll. Han drog fram soffan, förvånad över den lilla harens val av viloplats. Han plockade upp den i handen och strök bort dammet från pälsen. Haren sov och skakade inte längre. Pojken klädde sig i kläder som fortfarande doftade av skog och tog en skål med mjölk och flingor i köket, som han åt framför teven med ljudet avstängt för att inte väcka haren. Innan han lämnade hemmet för att gå till skolan väckte han sin mamma.
Glöm inte att ringa Skansen. Haren sover men kommer alldeles säkert vara hungrig när han vaknar.
Nej då. Kila iväg du. Jag ska bara vakna till först så ringer jag sen. Vi ses sen, sa mamman och sträckte på sig i sängen.
Hela dagen tänkte pojken på haren och hoppades att hans mamma hade ringt Skansen och att de hade kommit för att hämta honom och satt honom i en stor inhägnad med en massa andra harar där han kunde bli omhändertagen av en harmamma som kanske saknade en förlorad palt. Han blev alltmer övertygad om att det var precis vad som hänt och när han gick hemåt var han vid gott mod och såg haren framför sig bland alla de andra hararna på Skansen.
Mamman satt i soffan och tittade på ett program av den typ där vuxna människor skriker och gestikulerar och ibland far upp från sina platser och jagar och drar varandra i håret. Djupt försjunken lade hon inte märke till att pojken kom hem.
Hur gick det med haren? Kom dom och hämtade honom?
Nej, sa mamman med blicken kvar på teven. Martin tog honom.
Vadå?
Ja, jag ringde Skansen, men dom ville inte veta av honom. Tydligen borde vi lämnat kvar honom i diket. Det är i varje fall vad dom sa.
Men varför tog Martin honom?
För att återföra honom till naturen. Han kom förbi och skulle ändå ta ut Slice på en promenad. Det kommer gå bra ska du se. Han släpper ut honom på ett stort fält där det finns massvis av andra harar.
Tanken på att Martin tagit haren oroade pojken. Han litade inte på honom. För att inte tala om hur rädd haren måste blivit för hunden. En gång när pojken var med hade Martin hetsat sin hund mot ett träd och hunden hade klöst och bitit så att barken for åt alla håll. Nej, det var ingen bra idé.
Kan vi inte ringa Martin och fråga hur det gick?
Mm, jag gör det efter programmet.
Nu.
Du oroar dig för mycket, sa mamman och tittade för första gången upp på pojken. Hämta mobilen, den ligger på sängen.
Pojken hämtade telefonen och mamman ringde.
Inget svar, sa hon, ryckte på axlarna, lade telefonen bredvid sig och tände en cigarett. Kom här så tittar vi istället.
Pojken satte sig bredvid sin mamma, tog några chips från skålen på bordet och lutade sig tillbaka. Hon lade armen om honom och drog honom till sig och tillsammans tittade de på en kvinna och en man i damkläder som skrek och gestikulerade och plötsligt slog kvinnan till mannen och det strömmade till vakter och mannen sträckte sig över dem och försökte komma åt kvinnan med ett slag.
Så där, sa mamman. Nu börjas det.
Pojken slöt ögonen och bestämde sig för att aldrig någonsin fråga Martin om haren.
Jaha, eftersom ingen annan skriver nåt: jävligt bra!
Tack, Matte. Frånvaron av kommentarer har förbryllat mig. I vanliga fall ser jag det som en trevlig bonus, men med det här inlägget har jag verkligen sett fram emot att ta del av dem och gått in och tittat mest hela tiden.
Har fått en del respons vid sidan av bloggen, men här ekar det tråkigt nog tomt.
en gripande berättelse med en sorglig underton som gör att man inte vill sluta läsa. mkt bra.
Kan bara instämma: Bra, helt enkelt, hade velat ha en fortsättning.
Mycket bra. underton som gör mig ledsen och undrande.
Tack, vad snälla ni är.
Om någon vill/orkar ge kritik välkomnas det också, så länge det är konstruktivt givetvis. Behöver feedback på det här då det är en del av ett större projekt och även om varje klapp på axeln gör mig väldigt glad får ni gärna skriva ut eventuella funderingar eller sånt ni finner mindre bra.
Jag tror att kommentarerna lyser m sin frånvaro för att folk är på semester och inte hänger på nätet lika frekvent. Jag gillar dina texter, särskilt när du låter dem bli lite längre.. Eller äsch, jag gillar oftast de korta också. Och de mer vardagliga betraktelserna men ge oss gärna fler långa texter framöver.
Konstruktiv kritik…. Kan vara svårt att både ge och ta… Men ok. ett försök till det då…
Antagligen är det ett stilistiskt medvetet val att inte markera kvinnans eller pojkens tal men för mig blir det en aning otydligt… Och jag förstår inte riktigt varför du valt att skriva det så? Eftersom du skriver att det är en text som ingår i ett större projekt så anar jag att det finns en tanke med det men när du bryter loss en del av en längre text som här framgår det inte. Framgår inte för mig ska jag tillägga, för att läsa är ju en högst subjektivt upplevelse och för någon annan är det säkert alldeles glasklart. Men det var min tanke när jag först läste den. Och att du målar fram en stämning som känns grymt olycksbådande med mammans okänsla mot pojken.
Tack, Lisa.
Det är intressant att du nämner frånvaron av dialogtecken, hade en diskussion via mejl sent igår kväll om just det. Är en anhängare av att sätta upp skrivregler och en regel är att undvika onödiga tecken som semikolon, dialogtecken och obefogade utropstecken. Det håller texten ren och tvingar fram ett tydligt språk. Punkt, komma, kolon, frågetecken och tre punkter vid avbruten dialog är vad jag försöker hålla mig till.
Är texten svår att läsa har jag misslyckats med mitt uppsåt, men i mångt och mycket handlar det nog om vana. I en längre text, som i en bok, vänjer man sig vid upplägget och slutar tänka på det. Sedan är jag givetvis en produkt av de författare jag gillar och både Cormac McCarthy och Tove Jansson har liknande upplägg. Att kalla huvudpersonerna för pojken och mamman är en inte särskilt subtil nick till dessa två författare.
Ja, mamman framstår sannerligen som en smått okänslig knöl. Förhoppningsvis kan jag göra henne mer rättvisa framöver. Hon är egentligen som de flesta andra föräldrar och gör sitt bästa utifrån sina givna förutsättningar. Vilka i sig, förvisso, inte är som alla andras.
Tack för din kritik.
Konstruktiv kritik: Jag har bara bagateller att komma med.
Jag tycker att dialogen fungerar utmärkt utan varken talstreck eller dialogtecken MEN min personliga åsikt är att om det ska fungera utan att man hakar sig och får läsa om för att man läser in dialogen i berättandet är att ge dialogen luft. När dialogen är slut i text bör den markeras med nytt stycke vilket du i stora drag gjort med texten, men till exempel inte här
“En gång när pojken var med hade Martin hetsat sin hund mot ett träd och hunden hade klöst och bitit så att barken for åt alla håll.
Nej, det var ingen bra idé. (läser denna mening först som dialog, får läsa om och hakar ur min läsning)
Kan vi inte ringa Martin och fråga hur det gick?
Mm, jag gör det efter programmet.” osv
Sedan är det valet av berättarröst. Ibland är den vuxen och ibland ett barns. Jag tror du bör välja perspektiv mer konsekvent. Stanna hos barnet för det är barnet som berättar mest i den här texten.
Blinkning med “pojken och mamman” passar inte i den här berättelsen tycker jag. För mig som läsare sätter det direkt markörer till att berättelsen utspelar sig i en äldre tid då berättarrösten känns ålderdomlig. När de moderna markörerna sedan kommer in i texten tex zombie, pizza, mobil osv så skaver dessa perspektiv mot varandra. Jag som läsare får svårt att välja platsen för karaktärernas tid och rum. Och eftersom jag som läsare måste fundera på detta under tiden jag läser stjäl detta uppmärksamhet från berättelsen och det är aldrig bra, så jag hade valt att skriva annorlunda.
Berättelsen i sig är mycket bra. Den gör ont och jag blir väldigt berörd av den ensamhet och svek som pojken lever i. Mamman sviker sin son utan att ens vara medveten om det och det är textens bärkraft och lod.
Men som sagt. Skippa den vuxna rösten och gestalta texten bara ur pojkens ögon. Då kommer mamman att synas ännu mer.
Angående “Knivens” kommentarer.
Intressant att du tycker att det känns ålderdomligt med “pojekn och mamman”. Jag tycker tvärt om att det är en viktig markering. Jag tolkade det som ett sätt att signalera att deras relation, samspelet dem emellen, inte är som det borde var. Att säga “pojken och mamman” är att göra dem jämbördiga, som “mannen och frun”, “systern och brodern” och så vidare. Och en av poängerna i historien är att de är jämbördiga trots att inte de inte borde vara det. Ett barn kan inte vara på samma nivå som sin förälder. Jag tycker också att den signalen förstärks av att de kallas för “mamma” och “son” i början av texten. Läsaren luras in i en illusion om att det är en vanlig familj, en vanlig relation mellan en mamma och hennes son, men som bryt av just “zombiattack” och senare mammans kommentarer och deras dialoger. Ett uppvaknanden som gör tragedin större.
Och angående berättarrösten tänkte jag inte på någon speciell aspekt av berättandet eller något fokus. Jag tänker att berättaren har den allvetande funktionen och varför man känner pojkens röst är för att man identifierar sig med honom, det är där empatin finns och eftersom han är huvudperson så tycker jag inte att det känns konstigt att man som läsare får följa hans handlingar och hans tanker i större utsträckning än mammans utan att rösten byts.
Jag håller med om att dialogerna är bra utformade, de känns verkliga och trovärdiga. Det är skönt att slippa alla tecken i en så kort text.
En mycket bra och gripande historia!
/Martina
Tack för er kritik, Kniven och Martina.
Håller med om att man bör ge dialogen luft. Stycket Kniven tar upp som exempel ser inte ut så, det hänger ihop, men på grund av radlängden hamnade sista meningen på ny rad då jag lade ut texten på bloggen. Det är olyckligt och jag ser hur det kan tas för dialog.
Vad gäller ”pojken och mamman” kan jag inte riktigt se hur det skulle kunna uppfattas som ålderdomligt. Mamma och pojke är ord jag använder till vardags utan att det känns konstigt på det sätt som t.ex. mor gör. Där lämnar du mig något konfunderad, Kniven.
Berättarrösten är precis som Martina skriver en allvetande röst som ibland dyker ner i barnet. Vilket knappast är ett ovanligt grepp, snarare ganska konventionellt och jag tycker det passar den här berättelsen bra.
Återigen tack för er kritik och uppmuntrande ord, det är lärorikt och intressant att se hur man kan uppfatta saker olika.
Det är ju det som är tanken med konstruktiv kritik.
Att få olika läsningar av text är alltid utvecklande även om man inte helt blir struken medhårs.
MEN jag vill främst förtydliga att “mamma och pojke” inte är ålderdomliga uttryck eller ord, utan det är berättarrösten som gör den gammaldags genom att välja just dom orden när han (jag läser berättarjaget som en han) berättar historien.
Om det nu går att förstå det ngt snurriga resonemanget.
Men om berättarrösten försvann - (varför vill du ha en berättarröst?), så anser jag att texten skulle vinna på att konsekvent berättas i tredje person. Alltså endast ur ett “han”, och ta bort pojken/pojke helt.
Berättarrösten känns inte alls allvetande för mig utan den vill hela tiden vara hos pojken men splittras av berättarrösten. Vågar den inte stanna kvar i pojken?
Från ett konsekvent perspektiv dvs “han” skulle texten kännas ännu mer än den redan gör.
Men det är jag som tycker det. Och det är givetvis inte “rätt”. Det är bara min åsikt.
Keep it up.
Det kanske är för att jag är något mosig efter några mellanöl igår kväll, men jag förstår fortfarande inte hur du menar med det ålderdomliga.
I den historia jag vill berätta, som spänner över 15-20 liknande delar, känner jag att det är av värde att hålla tillbaka något och inte smälla allt på en gång, vilket skulle ge en tårta på tårta effekt. Avsikten är alltså inte att med varje berättelse maximera “känslan”, utan att bygga upp något som får ta tid att växa.
Min erfarenhet är att det lätt blir för sentimentalt om man går in i en person, särskilt i en sån här berättelse. Pojken är i fokus, men det är inte bara hans historia jag vill berätta, och en berättarröst erbjuder en viss distans mellan läsaren och pojken som jag vill ha där.
Och din åsikt värdesätter jag. Även om jag har mina anledningar att skriva som jag gör är det bra att tvingas gå igenom dem en gång extra och tydliggöra medel och mål för sig själv. Tack.
Det här är väldigt intressant. Det med att skapa en distans i text. Tack för ditt svar.
Jag vet inte om jag är helt klar över mina egna åsikter angående att bygga upp distans i texter. Jag är mycket inne på att när jag själv skriver så är det i princip en omöjlighet om jag verkligen vill skriva så att texten verkligen känns och stannar kvar. Jag måste själv vara mina karaktärer, även om jag hatar dom, förstår du hur jag menar.
Distans till karaktärerna stannar vid iakttagelser, läsaren utelämnas och får bara “se” på - jag kan förstå syftet med det med, men jag antar att det är det konsekventa jag famlar efter. Om berättarrösten inte väljer hur och var läsaren ska vara så litar läsaren inte på berättaren. Och i just denna text så vet inte berättaren exakt var han vill vara, hur texten ska berättas genom att just vara för mycket i pojken (för att det är där den helst vill vara- jag ger mig inte
).
Du sitter på en helt annan infallsvinkel än vad jag gör, genom att du har börjat rita en karta på hur du vill forma fram texterna. Så att bedöma en text när man inte har någon helhet gör ju som du själv säger inte helheten rättvisa.
Men man måste även se till varje text. Om jag som läser inte känner texten, kommer jag då fortsätta att läsa dom andra?
Sedan - det helt avgörande - vi gillar olika saker, vi rörs upp av olika element. Så gör som jag. Lyssna på andra. Andras ögon är nya ögon. Vissa ögon går att använda och vissa är helt blinda.
Det är en bra text. Men jag gillar det här snacket med.
Precis. Jag får känslan av att du vill tipsa mig om att skriva så som du skriver, och även om jag gillar ditt sätt att skriva, när du gör det så bra som du ofta gör det, är det inte mitt sätt.
Berättaren i den här historien vet var han vill vara och det är inte där du vill ha honom. Jag har uppskattat din kritik fram till nu men du måste förstå att det är min berättelse och lita på att jag vet hur och var jag vill ta den. Att fortsätta envisas med att jag borde berätta på det sätt du hade gjort kan jag inte se något konstruktivt med. Poängen är redan mottagen och det finns fler sätt än ett att få fram en historia. Tron på att man måste välja ett perspektiv för att vara konsekvent får givetvis stå för dig, men jag håller inte med.
Jag är säker på att du hade berättat samma historia på ett alldeles utmärkt sätt, som varit ditt eget, men litar du inte på berättarrösten och känner att jag inte bär fram det på ett trovärdigt sätt får du väl hoppa nästa del. Livet är alldeles för kort för att öda på sånt man inte kan ta till sig och poängen av din kritik är, som sagt, redan mottagen och tackad för.
Roligt att få läsa något som du har skrivit! Och en efterföljande diskusison. Jag håller med Martina om berättarperspektivet och dialogerna. Det var en mycket intressant tanke om deras relation till varandra som ju är ganska skev. Jag hade nog inte tänkt tanken fullt ut själv tror jag. Så tack för det!
Jag fastnade nog mest för den stegrande stämmningen. Att jag som läser först tänker att det är som vanligt men ju längre jag läser desto mer inser jag att det är något som inte stämmer. Jag vill inte riktigt inse det men när mamman skrattar åt pojken blir det som ett slag i ansiktet. Det är skickligt att skriva texten och berätta den så att jag som läsare får följa med pojkens upplevelser av situationen och mamman utan att det skrivs på näsan och i slutet tänker jag som pojken; jag vill inte veta vad som hände.
Jag hoppas att du skriver mer som man får läsa. Det var verkligen roligt och du är vekrligen talangfull! Om man själv ändå hade kommit så långt i sin skrivprocess och vad lika begåvad kanske man skulle våga dela med sig. Kanske.
Ha det bra!
Jag tror det är svårt att ha ett samtal kring text via ord, för man hör ju inte riktigt hur den andre betonar sina ord osv. Jag vill verkligen inte att vi ska missförstå varandra för med det finns det ingen mening alls.
Min senaste kommentar handlade mer om att jag tyckte det var intressant i allmänhet att bolla lite tankar kring perspektiv och hur man tänker kring text - jag tänkte alltså inte bara på din text här ovan.
Jag skulle aldrig försöka få någon att skriva så som jag tycker - det vore ju helt befängt. Och det smakar beskt att du får den uppfattningen. Det var verkligen inte min intention. Du vet att jag verkligen gillar att vara konstruktiv och i det här fallet så verkar jag ha misslyckats brutalt.
Men, om man ska ge konstruktiv kritik så kan den kritiken aldrig komma från något annat perspektiv än från den som ger den. Och det är det är skillnaden. Jag försöker aldrig få någon att skriva som mig men kritiken kommer från mig som person. Och om du frågar någon annan så får du den personens perspektiv - det är omöjligt att ge den på något annat sätt, i så fall måste man ljuga och det ligger inte i min båt.
Du fick flera svar från mig eftersom du upprepande hävande att du inte förstod hur jag menade och därav mina utlägg i försök att förklara. Jag är inte ute efter att envisas och det är väl självklart att det är din story. Jag är ledsen att du uppfattat det så som du verkar ha gjort. Förlåt om jag sårat dig.
hävdade ska det va. inte hävande
Tack, Susanna. Nu misstänker jag att du var lite extra snäll efter att jag surnade till på Kniven, men tack för de vänliga orden. Glöm inte att du redan lovat att jag ska få läsa vad du skrivit. Tro mig, jag kommer hålla dig vid det löftet.
Kniven>> Nej, för tusan, jag blev inte sårad, aningen irriterad, visst, men det blir jag hela tiden på allt och alla så det är inget att ta åt sig av. Jag värdesätter dina åsikter, det tror jag du vet.
Det enda jag ställt mig frågande till är snacket om gammaldags och ålderdomligt och det är ju inte det du återkom till i sista kommentaren. Att du inte känner texten/att den inte är konsekvent/att berättaren är icke trovärdig hade liksom redan gått in och jag förstår inte syftet med att fortsätta upprepa samma sak.
Med det sagt, tack för dina kommentarer och din ärlighet.
Alltid snäll, ärligt och ett fasligt dåligt minne. Sådan är jag. Bara sådär.